90 år

I förra veckan kände jag att jag nog kommer att bli en bit över 90 år.

Det var när min dotter pratade om mormor och mormorsmor och ålderdom. "Jag vill inte ta hand om dig när du är gammal, mamma, för då kommer jag också att vara gammal", sa hon som den mest självklara sak i världen.

Och i den stunden kände jag att... ja, så blir det.
Inte så att jag såg framtiden spelas upp framför mina ögon, utan mer en stilla visshet.

Kanske blir det så.
Det vore i så fall väldigt roligt!
Med tanke på att jag har levt hårt, misskött mig kopiöst, blivit väldigt sjuk, kämpat för att komma tillbaka, vägrat följa medicinska råd och balanserat mellan udda och fanatiska alternativ, så vore det kul.

Också med tanke på att jag verkligen inte har något emot att dö. Väldigt många stressar upp sig kring det där, och vill ta vara på varje sekund, men jag har ingen panik. Mig hade det inte gjort något ifall jag dog i morgon. Jag har redan gjort det mesta av varje stund, tycker jag. Upplevt mer än jag trodde jag skulle uppleva, testat olika saker. Jag är nöjd. Inte mätt, men nöjd. Festen är över och även om jag tycker att det är rätt kul nu också, så är det inte nödvändigt.

Med tanke på det vore det extra kul ifall jag blev ill-gammal.
Som en efterfest som aldrig tar slut.

Å andra sidan kanske jag faller död ner i morgon.
Det vore kanske inte så kul för barnen i alla fall.

Ja, den som lever får se, säger han, fransmannen.
Det stämmer ju ovanligt bra i detta sammanhanget.