Ju mer jag tänker på det, desto mer står det klart:
Rädsla styr så mycket i vårt samhälle.
Folk är rädda för sin chef, för sina arbetskamrater, för att inte ha tillräckligt (med pengar, mat, kläder, erfarenhet, kunskap...) och det styr hela livet.
På jobbet tar vi beslut som inte sticker ut eller sticker i ögonen på någon annan.
Vi handlar saker och fyller våra skåp för att inte stå utan.
Vi går på kurser och blåser upp våra kunskaper så att det ska låta så mycket som möjligt.
Men hela tiden vet vi att vi egentligen inte är och har tillräckligt.
Det gör oss rädda för att bli upptäckta.
Vi håller kontakten med vissa vänner för att vi är rädda att hamna utanför.
Vi bjuder in släkten, för att vi är rädda att släktingarna ska bli arga/ledsna annars. Kanske blir man arvlös då, kanske utskälld offentligt, kanske kommer skuld/skam-påhopp?
Vi går åt sidan i konflikter hemma, för att vi är rädda att det ska bli bråk.
Vi "biter oss i läppen" för att inte "hälla bensin på elden".
Vi håller igen.
Och hela tiden bevaras rädslan.
Inte nog med det: Den växer.
Ju mer man när den, desto mer växer den.
Och desto mer tär den.
Till slut styr rädslan.
Och rädslan är förknippad med egot, med det köttsliga/fysiska.
Vi förminskar oss själva, vi får ont i kroppen.
Samtidigt kommer vi längre ifrån ljuset, gemenskapen, helheten, gudomligheten, insikten.
Det är en förödande utveckling.
Jag tror att det enda sättet att komma till större helhetstänkande, till mer välmående och ett liv i samklang med andra och vår planet, är att minska rädslan.
Rädslan är bara till för att vi ska överleva.
Ingenting annat.
Det kan vara viktigt att komma ihåg.
Så när det uppstår en situation där rädslan vill ta över, så brukar jag fråga mig:
Dör jag av det?
Om svaret är NEJ, så gör jag som jag känner är rätt.
Även om det inte blir populärt, även om jag får ta stryk.
För då kan jag stå rakryggad och le, förklara mig utan att ha svansen mellan benen.
Samtidigt vet jag att jag har gjort en insats för balansen på planeten. Åtminstone ett beslut som inte baserades på rädsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar