ADHD

Jag har alltid lidit av en överaktiv hjärna.
I alla fall så länge jag kan minnas.

I den lilla grå klumpen pågår alltid en mängd saker. Jag räknar (trappsteg, steg mellan olika landmärken, antal fransar på någons väst...). Jag tänker alltid på många saker samtidigt, parallella tankegångar som om flera personer pratade i munnen på varandra. Jag lyssnar på folk som pratar samtidigt som jag refererar till sånger (som sjungs i min hjärna i sin fulla längd).

Det är jobbigt att höra detta sammelsurium.
Det tyckte jag redan som ung.

Jag lärde mig att det blev bättre om jag gjorde 3 saker samtidigt.
Rita, läsa och sjunga till exempel.
Eller skriva en låt, lyssna och läsa.
Eller virka, lyssna på radio och tänka.

Det lärde jag mig själv.
På min tid fanns nämligen inte ADHD.

En annan sak som jag kämpade med, var mina känslor.
De var för mycket.
Jag var för arg, för glad, för ledsen, för rädd.
Det gick inte att leva med.

Jag lärde mig (den hårda vägen) hur mycket glad man får vara. För att behärska min ilska, knöt jag händerna så hårt att jag ständigt hade sår (från där naglarna hade borrat sig in). Jag bet också sönder mina tänder i underkäken, för att jag bet ihop så hårt och länge. Eftersom jag blir så rädd att jag nästan dör (på riktigt), lät jag bli att titta på thrillers och skräckfilmer. Och de där svältande barnen i Afrika fick jag lära mig att stänga av, annars brast mitt hjärta.

Det var inte lätt, men det gick.

För det fanns ingen "diagnos", inget stöd, inga mediciner.
Resultatet blev en hårt hållen, högpresterande perfektionist.
I och för sig med en massa emotionella spärrar, men ändå hyfsat lycklig och fungerande.

Utan mediciner.
Och utan terapi.

Jag har aldrig upplevt mig som "störd" eller "svår" eller "besvärlig". Redan i 7-årsåldern hade jag koll på läget. Inte heller tror jag att andra har upplevt mig som socialt svår. Jag blev bra på att göra rätt.

Om det var bättre än diagnos och medicinering?
Nej, det tror jag inte.
Men kanske lika bra.
Det finns fler vägar att gå, helt enkelt.