När jag tar emot nya klienter för behandling, får de skriva i en hälsodeklaration. Där ber jag dem lista olyckor, operationer, allvarligare sjukdomar, återkommande infektioner och mediciner (bland annat).
Somliga människor har verkligen inget att skriva.
Inget att deklarera, liksom.
Andra skriver inte så mycket, men när man jag sedan börjar behandla, kommer det fram desto mer. Då plötsligt berättar de att höften varit kass sedan bilolyckan -93, eller att smärtan i magen kom efter den där galloperationen.
De har nästan förträngt händelserna, helt enkelt.
Sedan finns de där riktiga olyckskorparna, som jag själv tillhör. Deras listor är så långa, så långa. Jag minns själv när jag skulle fylla i den (då jag var patient). "Ska jag skriva allt?" undrade jag förskräckt. Behandlaren bekräftade. Och jag skrev. En roman senare såg det ut som om det var rena turen att jag hade överlevt. Benbrott, njursten, sprickor i tår och hälar och händer, upprepade öroninfektioner, allergi, ryggproblem, ischias, salmonella, kampylobakter, tarmproblem, muskelkramper, misstänkt fibromyalgi... Det var en lång lista.
Jag tyckte att den var normal.
Alla är väl skadade ibland, tänkte jag.
Men... ack, så fel jag hade!
Jag var ovanligt trasig, helt enkelt. Inget annat.
Även om jag inte direkt tänkte på de här sakerna till vardags, kom jag givetvis ihåg dem alla. Inte hade jag förträngt något.
Kanske berodde det på att jag inte skämdes, att jag tyckte det var "normalt".
Jag har också de kunderna som säger: "Ja ja, en bilolycka var jag med om. Och så har jag förstås brutit revben och fått sprickor på många ställen, och fått någon axel ur led, men inget allvarligt."
Inget allvarligt?
Det är märkligt hur vi värderar oss själva.
Skulle familjens hund råka ut för allt det där, vore det en katastrof.
Det är märkligt att vi kan vänja oss vid ohälsa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar