Kumbaja motherfucker

Jag växte upp på 70- och 80-talet. Då var världen ett snällt ställe. I alla fall mitt lilla, trygga hörn i villasamhället i Storstockholm.

Ingen svalt eller misshandlades. Det värsta som hände var att någon fick vara ensam hemma efter skolan, tills föräldrarna kom hem. Vanskötsel! Eller möjligen söps det i något hem.

I skolan hade vi temaveckor om ekologi, fred och jämställdhet.
Vi lärde oss om hur det ser ut i världen genom att uppleva. Under hela fredsveckan delades vi in i matgrupper, där 85% bara fick lite ris och någon grönsak, 10% fick lite kött eller fisk och 5% fick allt och dessutom mjölk. Orättvist? Ja, så är det i världen. Vi visste att vi var lyckligt lottade och klagade inte.

Vi satte oss i ringen och tog varann i hand, för vi var en massa syskon som tyckte om varann. Solidaritet var ett slagord i alla sammanhang. Självklart tog vi hand om alla andra och brydde oss om barnen som svalt i Afrika – och i andra världsdelar. Röd och gul och vit och svart, det gjorde detsamma, så var det sagt.

Vi hade brevvänner i Tanzania, gjorde insamlingar med skolan och idrottsföreningarna, skickade pengar till fadderbarn, räddade tigrar och bröt aldrig grenar från levande träd. Våra idoler sjöng "heal the world" och vi visste att "wade in the water" var en befrielsesång för slavarna i USA. Barn var barn och kunde ha på sig olika kläder, t om näbbstövlar, utan att bli retade och smink på mellanstadiet existerade inte.

Men så hände det något. Vår vänliga, omhändertagande samhällsattityd byttes ut mot något annat. Var och en för sig själv, spring och skrik, ta för dig innan det är för sent. Vi bytte ut solidaritet mot tillväxt och barnens studieveckor kom i stället att handla om entreprenörskap. Bamse byttes ut mot Svamp-Bob fyrkant och tacksamhet blev omodernt.

I stället för att titta på Smurfarna på bio, ser små barn blandade våldsfilmer hemma, ensamma i soffan. Att köpa rättvisemärkt och krav-odlat ses av många som "för dyrt" och vi köper hellre en lott i månaden än skickar pengar till behövande. På skolor och förskolor märker personalen att barnen inte är intresserade av barnvisor på samma sätt som förr. De vill ha "häftigare" musik och mer "action".

Vad hände?
Är det åt det här hållet vi vill gå?
Finns det någon nödbroms att dra i?

Som med all utveckling, går det inte att backa. Jag tänker dock att om pendeln var långt åt ena hållet på 70-talet, och långt åt andra hållet på 2000-talet, så kanske vi kan hamna lite i mitten på 2020-talet?

Vi får morfa ihop det nya med det gamla, ge barnen lite perspektiv och smyga in det plysch-mysiga idealet på nya sätt. För nu har barnen andra förebilder och idoler, så att bara sätta dem i en ring och sjunga "we shall overcome" ger nog inget vidare resultat.

Ändå känns det som om det behövs en mix mellan de två världarna.
Men det är väl lättare att säga än att göra, förstås.
Kumbaja, motherfucker.