Målet med barnuppfostran

Jag är förälder och funderar en del på vad jag och andra föräldrar ger vidare till våra barn. Det tycker somliga andra föräldrar är ambitiöst och underligt.

Somliga tycker att barn bara "har" man och det bara "blir". I en värld där målstyrning och strategier är alltmer viktigt, tänker jag att det snarare är märkligt att det finns föräldrar som inte har tänkt igenom vad som är deras mål.

Vad är målet med uppfostran? Vad ska det bli av det hela där i slutänden, när barnen har vuxit upp? Är målet självständighet, trygghet, harmoni, kärlek eller framgång? Sedan är ju frågan om vi lyckas med det vi möjligen föresätter oss. Vad kan gå fel? Jag funderar fritt. Inga sanna svar, inga facit - bara funderingar.

Självständighet
När jag var liten, var detta mina föräldrars mål. Det fungerade fint. Jag blev väldigt självständig. Tyvärr fick jag också intrycket att man aldrig kan be om hjälp eller att man någonsin behöver en annan människa. Ovälkomna resultat av detta är utbrändhet och ensamhet. Annars är det förstås bra på många sätt: Jag klarar mig. Pippi Långstrump rakt av.

Trygghet
Många är de föräldrar som satsar på att skapa trygghet för sina barn. Det är förstås berömvärt, men det kan bli för mycket av det goda. Risken är att man inte vågar släppa taget, att tryggheten är knuten till hemmet och föräldrarna. Att bli trygg i sig själv är inte samma sak som att vara trygg... Det kan bli så att barnen blir behövande, att de behöver stöttas i alla sammanhang som inte är inlindad i en trygg filt.

Harmoni
Det är något jag önskar åt mina barn: Att de får leva i harmoni. Med sig själva, med sin omgivning, med andra personer. Att bara trivas, vara i nuet och njuta. Tyvärr har det också fört med sig en oerhörd ovilja att göra jobbiga saker eller kämpa: De har blivit lata. Allt som tar emot är onödigt. "Men mamma, jag struntar i att få ett bra jobb. Jag är hellre luffare, och tar dagen som den kommer." Mindfulness för all del – men kommer de att klara sig i världen?

Kärlek
Den villkorslösa kärleken – du är perfekt som du är! Den är väl ett mål för många – mig också. Men hu! så nära man balanserar på gränsen till arrogans och självtillräcklighet! Att ge sina barn kärlek och acceptans och respekt är fint, men vi behöver också lära dem att ge samma tillbaka. Och att äkta kärlek till sig själv uppstår ur ödmjukhet...

Framgång
Vill du att ditt barn ska lyckas i livet? Tjäna pengar, få ett roligt/bra jobb, kunna välja i livet? Då sporrar du säkert till god utbildning, att läsa läxorna och att jobba extra på loven. Jag vill bara höja en varningens hand här: Risken är att de blir överpresterande och bygger självförtroende (jag klarar av) i stället för självkänsla (jag duger). Det är också så rysligt svårt att göra lagom!

Ibland tänker jag att många lägger mer eftertanke kring uppfostran av sin hund än av sina barn. Vi tenderar att bara upprepa samma mönster som vi själva växte upp i, eller göra tvärtom. Att tänka från ett vitt papper, börja från början, är förstås omöjligt.

Ändå tror jag att alla föräldrar vill sina barn väl. Kanske har man inte alltid ork att ta medvetna beslut, men viljan att göra bra finns nog ändå där.
Och vad är bra?
Ja, det är frågan.
Balans, lite av allt som är gott, är väl att rekommendera förstås.
Hur vi får ihop det sedan, står skrivet i stjärnorna...