Vem vill bli lärare?

Igår hörde jag på radion att det saknas lärare. Utbildningarna gapar tomma och skolan skriker efter utbildad personal.

En sekund tänkte jag – som alltid är på jakt efter nya utmaningar – att "lärare, det kanske jag skulle bli", men ångrade mig snabbt.

Ärligt talat: Ingen förnuftig person kan vilja bli lärare idag – utom extrema idealister.
Kanske ett provokativt uttalande, men jag står för det. Jag ser det utifrån mitt perspektiv som en av de drivande krafterna för en friskola.

Dagens skola är ett monster som vi har skapat. Lärarna har enormt mycket ansvar. Ansvar för att målen uppfylls, att varje elev når målen, att läroplanen följs till punkt och pricka (fast på ett individuellt och engagerat och personligt sätt), att mobbing inte får förekomma, att den sociala utvecklingen går enligt plan och att ingen kommer efter fastän allt ska vara individuellt upplagt.

Det är minsann inte en lätt uppgift.
"Alla ska utvecklas utifrån deras egna förmågor, men alla ska nå fram."
Det måste ju betyda att man ska lägga mer tid på de som har det svårt. Fint så. Men sedan ska man också stimulera de som har lätt för sig! Dem ska man mata med extra utmaningar, på deras nivå. I mitt huvud betyder det att man ska jobba mer med alla elever.

Dessutom ska lärarna dokumentera ALLT. Det ska skrivas IUP (individuella utvecklingsplaner). Det ska finnas planer för allt (från kränkande särbehandling till särskilt stöd) och varje enskilt ärende ska dokumenteras minutiöst. Viktigt, javisst – men det tar också mer tid.

Det största problemet är i alla fall förflyttningen av ansvar från hemmet till skolan. Det är numera inte föräldrarnas ansvar att ungarna sköter sig i skolan. Nej, det är skolans jobb att socialisera och anpassa eleverna till samhället. Om föräldrarna inte är nöjda, kan de klaga och anmäla skolan. Och då gäller det verkligen att skolan kan uppvisa att man vidtagit åtgärder! Annars kan skolan bli skadeståndsskyldig.

Vad är detta?
Jag – som själv är förälder – undrar stilla: När slapp föräldrarna ifrån ansvaret för sina barn? Det är väl för sjutton vår uppgift att se till att våra barn uppför sig väl mot andra (andra elever och lärare), att de följer de regler som finns i skolan och gör sitt bästa för att lära sig? Och om det inte går toppenbra, är det väl föräldrarnas ansvar att hjälpa sina barn? Antingen själva, eller med professionell hjälp? Och vore det inte rimligare att föräldrarna fick böta om de inte hjälpte sina barn att fungera i skolan och samhället? Det ingår trots allt i föräldraskapet. Trodde jag i alla fall.

Det kommer till exempel barn till skolan som nästan aldrig har lekt i grupp. De har inte umgåtts med andra barn – eller har inte förstått det sociala spelet. De är heller inte vana vid att någon säger åt dem, eller sätter gränser. Föräldrarna är mer inriktade på att deras barn ska få vara "sig själv" än att det ska fungera i gruppen. Vem hamnar i kläm? Barnet, förstås. Och läraren, vars uppgift plötsligt är att ersätta 6 års uppfostran i ett huj, så att ungen inte kommer utanför och efter.

Lägg till detta att man har väldigt begränsade möjligheter att "säga till" en elev. Bestraffning är omodernt och man har som lärare inga maktmedel. Att prata med föräldrarna leder ofta till ingenting, eftersom många anser att det är skolans uppgift att fixa problemen.

Jag tycker att det här är konstigt.
Själv skulle jag inte vilja sätta mig i lärarsitsen.
Att vara lärare idag är ett (för mig) alltför stort ansvar, med alltför risiga arbetsförhållanden – och för dålig lön.

Så ska man välja den karriären, så måste man antingen vara idealist (vilja dela med sig, hjälpa barn och ungdomar att utvecklas eller liknande) eller... inte ha tänkt igenom det hela. :)

Och detta är en katastrof, inget mindre.
För vilka vill vi ska undervisa våra barn?
Idealister, javisst, gärna.
Men också de allra bästa av de bästa, A-gänget. Eller hur?
De som ansvarar för barnen, ansvarar för allas vår framtid.

Att vara lärare borde vara ett högstatusyrke.
Vi andra borde också göra allt för att underlätta deras jobb.
Och betala för att de gör det.

Jag känner det som om vi har tappat greppet totalt om utvecklingen. Kanske är lärarlegitimationer en början på ökad status, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det fungerar för långsamt. Vi är redan där, i lärarbristen! Mer drastiska åtgärder krävs. Höj lönerna ordentligt, lägg pengar på att underlätta lärarnas arbetssituation, anställ kanske administrativ personal som kan sköta pappersarbetet och låt lärarna gör det de är specialister på.

Vem kommer annars att undervisa våra barn?