När vetenskapen gjorde sitt intåg i vår värld, var det i en värld där hjärta, känslor, föraningar och tro hade sin självklara plats. Vetenskapens fokus på hjärna och tankar var något nytt.
Vi som är födda på 1900-talets andra hälft är dock helt indoktrinerade i vetenskapstänket. För oss är det självklart att vara kritiska, granska, efterfråga fakta och ifrågasätta.
Men är det så självklart?
Vinner verkligen allt på att ifrågasättas?
Nej.
Självklart inte.
Det är hjärnans väg.
Ta något sådant som kärlek, till exempel.
Hur mår kärlek av att ifrågasättas?
– Jag älskar dig!
– Gör du? Är det verkligen sant? Bevisa det!
Nej. Fungerar inte.
Eller en sådan sak som tro.
Hur mår tro av att ifrågasättas?
– Jag tror på Gud.
– Jaså? Var har du bevisen för hens existens?
Nej. Fungerar inte.
Vi kan se på känslor på samma sätt.
– Idag känner jag mig ledsen.
– Varför det? Är det empiriskt bevisat?
Nej. Inte bra.
Inte nog med att det är korkade frågor som inte har några svar.
Dessvärre förminskar faktiskt frågorna själva upplevelsen.
Genom att ifrågasätta kärleken, flyttar vi fokus från hjärtat till hjärnan.
Genom att ifrågasätta tron, flyttar vi fokus från gudomlighet till ego.
Genom att ifrågasätta känslorna, rationaliserar vi bort de naturliga reaktionerna.
När det gäller intuition och medialitet så gäller det i ännu högre grad.
Ju mer du ifrågasätter, tvivlar på din kapacitet och kräver bevis, desto mindre får du till dig.
Ju mer du kan leva i tillit och förtröstan, desto tydligare blir allt.
Att kritiskt granska är bara ETT förhållningssätt.
Det lämpar sig för vetenskap, för tankar, för egot.
Klart att det är bra att ifrågasätta sina egna tankar och vända på dem!
Men det kan ju ses lite förmätet att ifrågasätta gudomlighet.
Allt har sin tid och plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar