Barnkalas

Jag älskar att vara mamma!
Nästan alla dagar.
Men så finns det de där undantagen, de där dagarna då man undrar VARFÖR...

Barnkalas får mig definitivt att ställa den frågan.
Att bli bjuden på barnkalas är nästan uthärdligt. Inbjudan kommer i och för sig ofta bara en vecka innan själva kalaset, så det gäller att vara flexibel i sin planering.
Kalas inträffar alltid på helger. Det betyder att man ska hinna köpa en present till ett barn (som man ofta inte känner) i veckan före, efter arbetstid eller på lunchen. Sedan, på dagen D, ska det stylas hår och fixas finkläder samt skjutsas och hämtas på bestämda tider. Ofta är kalasen förlagda på märkliga tider som krockar med lunchen, vilket innebär att monsterhungriga barn äter enorma mängder tårta/glass/kakor/godis, får sockerchock och gråtande råkar ut för olyckor.
Att hela den lediga helgdagen försvinner, är något man får räkna med. Vi som bor på landet hinner precis lämna barn, åka hem, dricka en kopp kaffe, åka tillbaka och hämta utmattade (men nöjda) barn. Och sedan får man skynda sig hem och laga mat till de sockerhuvudvärksdrabbade barnen.

Att däremot anordna barnkalas, är en betydligt större prövning.
Det gäller att tajma det perfekt, så att man antingen börjar med lunchmat eller så att barnen har hunnit äta hemma. De måste vara hyfsat mätta innan man försöker leka. Annars uppstår allehanda katastrofer. Och även om de små liven har ordentligt med hamburgare i magen, inträffar sådana. Efter 5 minuters "hela havet stormar", har ett barn satt sig snett på en stol, trillat av och slagit huvudet i ryggstödet, oklart hur. Två barn är osams och kan inte stå bredvid varandra, efter att ha bråkat om samma stol. Ett barn vägrar släppa sitt sugrör, som han blåser i med ett gällt ljud samt petar folk med, tacknämligt nog inte i ögonen (ännu). Tre barn hoppar upp och ner av spänning och tävlingsanda och vill "MER, MER, MER" medan ett barn gråter i ett hörn över att inte ha vunnit. Två barn är mystiskt försvunna och återfinns senare under en säng, där de äter godiset som de i smyg har hittat i skattkistan som alla skulle leta efter senare.

När man har kört alla åtta lekarna som man trodde man inte skulle hinna med, har det gått en halvtimme. Då hittar man desperat på nya lekar, som kurragömma eller blindbock, bara för att få tiden att gå. Efter ytterligare en kvart är alla uppslag slut, några barn vill inte leka mer och några "är hungriga". All right – fram tårtan/glassen, lite för tidigt, allt för att det ska vara roligt. Barn tar tårta, barn tappar tårta i knät och på golvet, barn välter läskglas, barn kör upp sugrör i näsan, barn smular kakor och får hostattacker, barn kör ner händer i grädden för att fiska fram en jordgubbe, barn börjar på sju små kakor men lämnar alla icke uppätna. Barn säger "jag är färdig" och lämnar bordet. Bordet ser ut som om världen har exploderat, barn är sockerstinna och det har gått exakt 12 minuter.

I stället för att röja bordet, måste man nu lösa en konflikt mellan två gråtande barn, hämta två barn från vinden, prata med ett barn som har låst in sig på toa och är lös i magen efter att ha ätit fyra tårtbitar samt hitta de övriga. Har man tur, kan man skicka ut barn att leka en liten stund. Har man vinterkalas, får man stänga in barn i lämpligt (vadderat) rum och hoppas att de överlever.

Sedan är det dags för skattjakt eller fiskedamm. Man drar ut på detta i det längsta, eftersom man vet att så snart de små liven har fått sina godispåsar, upphör alla försök till lek eller umgänge. Sedan sitter de bara och knaprar godis tills föräldrarna hämtar dem. Kanske klämmer de fast halvätna klubbor i soffan, eller får kola i håret, eller trampar in jättemånga kolabönor i mattan om man inte är på alerten.

Två timmar efter att alla barn kom, åker alla barn hem.
Då är man helt slut, har ett köksbord i kaos och minst två rum som behöver saneras.
Och då säger ens eget barn: "Det var jättekul mamma. Nästa gång vill jag ha disco och bjuda alla i klassen."