I några år har jag funderat över var jag och min familj ska bo. Ska vi bo kvar på landet i Småland, ska vi flytta till stan, ska vi flytta till en annan landsdel eller ska vi flytta utomlands? En längtan till Gotland övervägde och vi började titta på hus. I somras bestämde vi oss: Nu ska det bli av!
Då kom ågren.
Är det här rätt?
Ska vi verkligen?
Rycka upp familjen med rötterna, flytta ifrån vårt fantastiska hus, låta barnen börja i en ny skola, släppa vännerna och börja om med sociala kontakter, smultronställen och vardag?
Kommer vi att må lika bra där som här? Är detta bara en flykt? Varför vill jag offra allt jag har byggt upp och börja om? Tänk om det inte blir bättre där, utan sämre?
Rädsla.
Så, en sensommardag, åkte jag iväg från huset.
Det var en kristallklar dag, solig dagg glittrade och det luktade lite höstigt.
När jag körde förbi kyrkan, slängde jag en blick på kyrkogården.
Då slog det mig.
Där kan jag inte ligga i all evighet!
Herregud, om jag lever här i hela mitt liv, så kommer jag att bli nergrävd där.
Ja, hemma i Ösmo finns det ju ingenting, så det får ju bli här.
Men jag känner ingen här!
Och ingen kommer att besöka min grav eller platta.
Jag kommer bara ligga där, med min make, mitt i den Småländska skogen.
Jag fick panik.
Min strupe snördes ihop, jag blev alldeles olycklig. Bara tanken på att få kvarlevorna nergrävda där, gjorde att jag kände mig bortglömd, bortkastad. Ligga där i ensligheten, omgiven av höga granar. Det kändes totalt otänkbart.
Så tänkte jag på Gotland.
Märkligt nog kändes det inte alls konstigt att ligga nergrävd på någon kyrkogård på Gotland. Den tanken väckte bara frid. Jag kände till och med att jag kunde ligga där alldeles själv, under en martall och med några vallmo och cikorior bredvid. Och om ingen hälsar på mig, så gör det inget. Nej, på Gotland kan jag ligga i hela evigheten.
Och då visste jag: Det är rätt.
Vi ska flytta till Gotland.
Klart att man ska leva där man kan tänka sig att dö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar