Livet på en pinne

Livet på en pinne: Beteckning för en spännande, skojig tillvaro som någon trivs utomordentligt väl med.

Hm.
Märkligt uttryck!

Det känns ju som att livet på en pinne möjligen kan kännas lite skojigt och spännande, men inte är särdeles bekvämt. Dessutom tänker jag att det innebär en väldans massa balanserande.

Just nu tycker jag att hela livet känns så.
En avancerad balansgång, där det gäller att inte kliva fel.
Den utstakade vägen är så smal, så smal – och jag har elefantfötter.
En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd...

Men den här elefanten tycker inte att det är så värst intressant.
Och hon går inte och hämtar någon annan elefant.
Nehej tack, det är tillräckligt krångligt ändå!
Hur skulle det bli om vi var två som skulle trängas på den lilla pinnen?

I stället undrar den här lilla elefanten om det händelsevis inte finns en rejäl väg att traska på, som också leder framåt i livet. För den där jädra pinnen är minsann rund också, vilket försvårar balanserandet radikalt.

Är man en elefant, så är man inte så intresserad av att balansera.
Faktum är att elefantens syn på balanskonst är att lyfta ett ben i luften medan de andra tre är i marken.
Och så är det nog i livet också.

Jag förstår helt enkelt inte vitsen med det där balanserandet.
Varför måste man vara så himla försiktig med att trampa fel?
Kan man inte bara få lunka på, arbeta på, vara den man är och beta lite gräs?
För att emellanåt välta lite träd och trumpeta.
Bara för att det är roligt.

Nä, det där med att leva sitt liv på en pinne, det passar inte oss elefanter.
Det ska vara en papegoja till att uppskatta det.