Kärlek och rädsla

Det är de två motpolerna, yin och yang.
De är det enda som finns om man kokar ihop det.

Kärlek är känslan av förening, av -ening, av att enas.
Den skapar värme i bröstet och gör oss harmoniska.
När vi känner kärlek till ett barn, till ett djur eller till en partner, vet vi att det är den största känslan. En allomfattande, en säkerhet, med förtröstan och tillit.

Kärlek är stort.
Så stort att det innefattar allt.
Det är vår gemensamma koppling, brahman, gudomligheten, den helige ande.
Och vi vet att kärleken inte kan bli för stor.

Rädsla är känslan av ensamhet, av en, av ego, av själv.
Den skapar kyla inombords och gör oss oroliga.
När vi upplever rädsla; för en människa, för ett djur, för att förlora jobbet, för att inte ha tillräckligt med pengar eller coola kläder, känner vi hur den äter oss. Rädsla förminskar oss, gör oss snåla, avundsjuka, hungriga och sluga.

Rädsla styr mycket i vår värld.
Det är också en stor känsla.
Men rädslan måste balanseras. Den får inte bli för stor. Blir den för stor, så förgör den. Den ligger bakom hat, bakom skitsnack i fikarummet, bakom krig, bakom girighet, bakom mord.

Men glöm inte:
Rädsla i rätt mått gör att vi överlever. Den ligger bakom drivet att skydda våra barn, att se till att vi har mat för dagen, att vi har tak över huvudet, att vi klarar oss.
Kärleken tar hand om själen.
Rädslan tar hand om kroppen.

Är vi själar som har en kroppslig resa?
Vi måste vårda både kropp och själ.
Men när det blir för fysiskt, blir det tokigt.
Själen/helheten/livsljuset är anledningen, meningen.
Kroppen/egot/överlevnaden är vägen, fordonet.

Vi kan inte fokusera på att samla, äga, sno åt oss, hota och hata.
Då krymper vi – och själen får inte plats.
Så länge vi överlever, så är det nog.