Vems fel är det?

När något går tokigt, kan man reagera på olika sätt.

En person säger "shit happens", rycker på axlarna och går vidare.
En annan säger "vad gjorde jag för fel" och funderar.
En tredje säger "det var Pelles fel" och skyller ifrån sig.

Jag hade gärna skrivit att den sista kategorin var ovanlig. Så är det tyvärr inte. Väldigt många hamnar där. Skylla, skälla, skuld och skam.

Det kommer inget gott ifrån det.
Ofta är det inte ens intressant att peka ut någon enskild person som ansvarig.
Ingen lever i vacuum, ingen agerar i vacuum.
Vi är alltid fler inblandade i varje händelse, så det kan omöjligt bli en person som ensam bär ansvaret.

Den andra varianten ("vad gjorde jag för fel"), är nästan lika icke-konstruktiv.
Jag ser det som en spegel av skyllaren: Den här personen tar direkt på sig skulden.
Samma sak här: Inte en persons fel. Och att säga att det är fel, är också galet. Det kanske inte blev som man hade tänkt sig, men det kanske blev bra ändå – fast på ett annat sätt? Och är det fel, så måste man vara öppen i sin analys, och se alla aktörer. Inte låsa fast sig vid sig själv.

Den första varianten är mest hälsosam – men samtidigt minst lärorik.
I stunden är det naturligtvis jätteskönt för alla inblandade att bara släppa det och gå vidare, men man riskerar givetvis att göra samma misstag igen om man inte funderar lite över hur det uppkom.

Min målsättning är att i stället tänka: "Oj, nu blev det annorlunda." Annorlunda bra, eller annorlunda dåligt? Spelar det någon roll? Vad kan vi lära oss av detta? Behöver vi göra någon åtgärd? Vem ska lära sig vad, hur utvecklas vi, hur går vi vidare?

Det går för det mesta. Men ibland rycker gamla mönster av skuld och skam in.
Men nu var det faktiskt rätt länge sedan det hände.
Kanske blir man klokare med åren trots allt?