Gamla på landet

Jag älskar gamla människor på landet.
Varför?
För att de lever kvar i en svunnen tid och är helt obekymrade därom.

Jag tycker att det är vackert.

Man kan köra på en skogsväg, rätt in, bort från samhällen och nutid.
Tio minuter in på vägen, börjar landskapet förändras.
Borta är taggtråden runt hagarna. I stället är det trästaket och gärdesgårdar.
Överbelagda, plana betesmarker ersätts av små skogsbeten, där träd i en dunge skuggar djuren och där gräset växer högt, eftersom det räcker och blir över till de djur som går där.

Tjugo minuter in på vägen dyker det plötsligt upp ett hus.
Det är ett rött trähus med vita knutar, litet men välskött.
Entrédörren ramas in av två rhododendron, men där går ingen någonsin in. Nej, man använder förstås köksingången.
Tvärs över gårdsplanen står en gammal lada i vinkel. Den är inte välmålad, men hel och rak.

Ute i trädgården går en farbror och rensar ogräs.
Han ser ut som min farfar gjorde för 30 år sedan.
Med böjd rygg rycker han upp maskrosor och ordnar fina kanter till grusgången.

Stannar du där och går ur bilen, så kommer du märka att allt är tyst.
Det finns inget trafikljud, inga artificiella ljud över huvud taget.
Fågelkvitter, vindens sus i skogen, gräshoppor som spelar – det är allt.

Står du stilla, så hör du hur marken talar. Den talar om tid som förflutit, om den närmaste istiden, om människornas bosättningar på 800-talet uppe vid åsen och om vargavintern år 1512. Marken här är klok och urgammal, skyndar sig inte i onödan och vet att den gamle mannen bara är här ett andetag. Men detta andetag är också viktigt och respekterat. I samförstånd lever de ihop denna korta stund, marken och mannen. Mannen brukar marken och vet att tacka för gåvorna. Marken ler och ger och uppskattar samvaron.

Jag tänker mig in i huset, till hans kök, där den korta bomullsgardinen fläktar ut genom det öppna fönstret. Radion, P1, pratar lågmält med honom. Kokkaffet är starkt, koppen är liten i hans grova hand och han dricker på bit.

Här står tiden stilla.
Mannen vet ingenting om internet, eller om politikerna i Stockholm, eller om Melodifestivalen.
Åt det ler han, nickar snett med huvudet och sörplar lite kaffe ur sin gamla kopp.
"Storstadspåfund", säger han, "är för stabor".
Det räcker.

Och jag älskar att han bara finns.
Hans existens ger mig distans.
Och det gör mig full i skratt, samtidigt som jag får ont i hjärtat.
Hur gick det till? Varför övergav vi det här?
Jag, för min del, är inte färdig med det.