Målarfilosofi

Jag målar. Träpanel. Det är inte första gången, eftersom vi bor i en gammal prästgård. 1920, när det här huset byggdes, var det på modet med träpanel vill jag lova. I alla garderober, förråd, förvaringsutrymmen och skrubbar sitter det träpanel. Familjen som bodde här innan oss renoverade också huset "ålderstroget": De satte in ytterligare träpanel. I taken, på väggarna – till och med i badrummet.

Tyvärr hade de inte ork (eller lust) att måla den, så vi flyttade in i en finsk bastu på 300 kvadrat. Åldrad, vaxad (eller obehandlad) furu överallt. GAH! Murrigt 70-tal. Inte min grej.

Så i femton år har jag målat. Tak: Tre strykningar – uppåt.
Ny träpanel: Tre stykningar.
Gammal träpanel i garderober: Spärrgrund och ytterligare tre strykningar.

Det blir fint, det blir det.
Men jag är hjärtinnerligt trött på detta penselstrykande.
För det är så pilligt! Man ska peta in färg i springorna mellan plankorna, extra på kvistarna och stryka jämnt ovanpå.

En positiv sak med att måla:
Det syns vad man har gjort. Och det känns alltid bra efteråt, ungefär som städning.

Något som jag dock behöver lära mig är att börja i rätt ände.
Jag börjar lite mitt i, liksom. Först kör jag igång med råddandet; flyttar ut saker, bär och kånkar, möblerar om, täcker golv, klär om mig själv och bär fram målarfärg. När jag grabbar tag i målarpenseln och börjar, inser jag att det går dumma sladdar där jag ska måla. Först försöker jag måla runt och under, men inser snart att det inte blir så fint. Då får jag försöka lossa på dem. Snabbt begriper jag att jag måste hämta en mejsel och ta bort eluttag och dosor. Fast då måste jag nog stänga av strömmen först. Och borde jag inte ha dammtorkat hela panelen först?

Det är sån jag är. Lite tur är det, för om jag tänkte på allt som borde göras innan man får sätta igång med det riktiga arbetet, hade jag aldrig fått tummen ur.

Det är min makes problematik, enligt min privata analys. Han vet för mycket för sitt eget bästa och bedömer alltid tidsåtgången oerhört pessimistiskt. Jag tänker: "Måla om en 8 kvadratmeter stor garderob? Tja, några dagar efter jobbet. Blir nog klart i helgen." Han tänker: "Ta bort elen, en dag. Dra om bredbandskabeln, en dag. Handla färg, en dag. Rådda, en dag. Grunda, tre dagar. Måla, tre dagar. Sätta upp nytt tak, 1 dag. Köpa en heltäckningsmatta, fem dagar. (Han har lite svårt med shopping.) Lägga in heltäckningsmatta, en dag. Inreda garderoben, en dag." I hans värld tar det 18 dagar. I min 5. Låt oss säga att det är en utmaning för vårt äktenskap.

En annan positiv sak med att måla:
Man tänker bra.
I alla fall jag. I alla fall bättre än vanligt.
Så fort jag har något för händer, sätter hjärnan igång på högvarv.
Det är för att jag har en kinestetisk lärstil, har jag förstått.
(Vi är de där "bråkiga" eleverna som inte kunde sitta still, som pillade/klottrade/vägde på stolen.)

Idag var det tråkigt efter två plankor.
Då klämde jag på radion, men det hjälpte föga.
Så plötsligt började tankarna fara iväg. En stund senare hade jag massor med nya, bra idéer, spirituella tankar och löste allehanda världsproblem på egen hand.

Av en händelse läste jag på burken: Sörj för god ventilation.
Hm... Dit räknas inte en stängd garderob, va?
Jag tror att fantasin fick lite hjälp den här gången...
Nåja, urinvånare i jordens alla hörn har rökt på, druckit dekokter på spännande örter och käkat svampar för att bli extra kreativa och komma "närmre skapelsen".
Kanske är målarfärg ett ok alternativ för den händiga hemmamamman?