Jag är kattmänniska. Det är så det är.
Katt- och hundmänniskor.
Nyligen observerade jag ytterligare en skillnad i beteende mellan oss katt- och hundmänniskor. Det handlade om klädsel.
En person i min yttre bekantskapskrets hade en väldigt cool och annorlunda klädstil. Han kom till sitt nya jobb med denna och stack verkligen ut. Jag var imponerad över hans tuffhet!
Ett tag senare hade han slipat ner sin stil, slutat med de saker var annorlunda och tonat ner.
Jag tyckte det var jättekonstigt.
Själv brukar jag försöka smita in i nya sammanhang med en låg profil.
För att liksom inte skrämma slag på folk.
Sedan, när jag känner mig tryggare i gruppen, blir jag mer och mer som jag är.
När jag tänker på det så är det logiskt.
En hundmänniska är ju väldigt mån om flocken, att finna sin plats i den och vara mer "jämställd" med alla. Klart att han (eller hon) flåsar in i rummet och tar plats, för att sedan tona ner sig när hierarkin är etablerad.
En kattmänniska är ju aldrig grupporienterad. Klart att hon (eller han) smyger in lite längs med väggarna och håller låg profil/iakttar, för att sedan bli mer och mer egen.
Det är roligt att det finns olika sorter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar