En jagad själ

Det är ytterst sällan jag känner mig nöjd.
Jag är alltid jagad, vill alltid någon annan stans, har en oro inuti.

Jag är en jagad själ.

När jag var ung, siktade jag mot stjärnorna. Jag förstod inte alls ordspråket "så når man i alla fall till trädtopparna". Dumt. Är det stjärnorna jag siktar på, så är det ditt jag ska, tänkte jag.

Och så var det länge.
Jag drömde om något, och så blev det.
Det handlade förstås om envist och hårt arbete, men det gick.

Numera har jag ingen aning om vad jag vill åstadkomma.
Livet slutade ha utmaningar för ungefär 10 år sedan.
Nu vill jag saker – bli författare, bli föreläsare – men har tappat drivet.
Därför händer det inte.

Och jag har tappat tron.
Med åldern har jag insett att det är få förunnat att leva sin dröm.
Att det är många som har talang.
Och nu tror jag inte längre på mig själv.

Så kvar är min jagade själ, som vill vidare.
Vart?
Vartsomhelst.
Peka ut en riktning, ge mig ett förslag.
Om jag orkar.

Och plötsligt förstår jag varför folk stannar kvar i missnöje.
Eller varför de dricker sprit.
Hm.
Man skulle kanske börja med en ginpinne varje kväll?