När jag växte upp var jag av medellängd. Inte kort, inte lång. Min målsättning var att bli 1,69 m, men jag missade det med fyra centimeter. I gymnasiet var mina 1,73 typiskt medel. Eftersom jag dessutom hängde en del med min syrras killkompisar – och lite senare med ett eget killgäng – kände jag mig liten. Killarna var ju alltid över 1,80 och oftast över 1,90. Jag kände mig därför liten och busig.
Så småningom började jag också att känna mig söt. Inte vacker eller snygg, men lite trolligt söt.
Så flyttade jag till Växjö. Det blev en chock! Så fort jag klev av tåget, gick jag från liten och söt till lång och enorm. Folk är nämligen oerhört mycket kortare här än i Ösmo/Nynäs/Stockholm, där jag växte upp. Vuxna människor kunde nå mig till axeln! Det hade jag aldrig varit med om tidigare. Och medellängd bland tjejer var typ 1,65.
Jag var enorm.
Och jag stack upp i alla folkmassor, så jag syntes på ett helt annat sätt.
Det var läskigt. Förut hade jag varit liten, söt och busig. Nu blev jag stor och synlig. Det blev till att skaffa sig pondus!
Den här förändringen gjorde oerhört mycket för min utveckling till vuxen människa. Jag fick lära mig att ta plats, tala till folket och peka med hela handen – för folk väntade sig det på något sätt, kände jag. Och det blev den jag blev.
Idag, när jag åker på besök till Stockholm, förundras jag varje gång över hur liten jag är. På bussar och gator passerar kvinnor som är både 1,80 och 1,90. Jag känner mig lycklig. Och lite busig. Det finns så mycket man kan göra när inte alla blickar är på en... Jag blir lite full i fan.
Det är så märkligt att glida tillbaka i de där "liten och söt"-skorna.
Fast numera är jag inte så söt längre.
Framför allt är jag inte nätt längre och kan åla mig igenom folkmassorna.
Nå: Vi säger väl "liten och satt" i stället.
Hur som helst: Jag trivs med förändringen.
Den väcker min kreativitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar