Energin i en blick

Har du någonsin känt att det kliar i nacken för att något tittar på dig?
Eller har du smygtittat på någon under lugg och råkat möta hennes eller hans blick?

Det händer ständigt, tycker jag.
Blickar känns.
Jag vet i varje stund om någon eller några tittar på mig.
Och exakt från vilket håll blickarna kommer.

Jag kan gå in i en affär helt osedd och så "PING" känner jag mig påtittad.
"Kan jag hjälpa dig med något?" hör jag två sekunder senare.
Det slår aldrig fel.

Eller härom dagen, när jag gick förbi en man vars hela hållning och gång var riktad framåt. Ändå kände jag att han tittade på mig! När jag vände mig mot honom, såg jag att han hade ögonen ända ut i ögonvrån och glodde på mig. Fast utan att det skulle synas, så han vred inte på nacken alls.

Det finns tusen exempel.
Blickar känns.
Så är det.

Min alldeles egen teori är att det är energin i blicken som vi kan plocka upp. Givetvis har ingen människa än kunnat mäta den energin, men jag tror den finns där.
När man tittar på någon, fokuserar man ju sitt intresse dit och det tror jag att alla kan känna.

Mer eller mindre, vill säga.
Somliga är ju mer än lovligt avstängda.

När jag var yngre älskade jag blickar.
De gjorde att jag växte.
I andras ögon ville jag prestera och glänsa.
Därför sökte jag mig till scenisk form.

Idag gillar jag inte blickar.
De gör mig olustig, jag känner mig förföljd.
De tvingar mig att relatera till människor som jag inte vill ta in.
Blickar stör. Jag vill vara ifred, tills jag själv väljer att synas.

Nej, jag är inte blyg. Jag har inga problem att föreläsa inför 200 personer eller sjunga för en grupp eller hålla i ett träningspass. Det är roligt!
Men då är det självvalt. Jag har då valt att stå i centrum och har lagom många trådar ute.

När jag vill vara ifred, när jag går och tänker eller vilar, är jag alldeles för öppen och naken. Om folk glor då, stjäl de delar av mig. De ser mig som jag är, inte som jag har lust att presentera mig.

Ja, jag vet: Kontrollfreak.
I am, I know.
Men jag litar inte på folk i allmänhet.
De är inte snälla.
Och jag har ingen lust att visa mina svagheter, blotta halsen, för folk jag inte känner. Därför får de se mig när jag har redigerat lite, när ytan är polerad.

Jag tror att alla gör så.
Ju fler människor runt omkring en, desto mer yta eller tydligare avstängning.
Det syns om inte annat i städer som Stockholm.
Man måste ju stålsätta sig för att överleva i en storstad – alldeles för mycket folk tätt inpå för att man ska må bra! Folk kliver ju in och ut ur ens personliga utrymme hela tiden.

För på samma sätt som blickar kan rikta energi mot dig, kan de också dra energi från dig. Jag vet inte riktigt hur det går till, men att upprätta kontakt med en annan människa kostar energi. Ibland, i bästa fall, får man lika mycket tillbaka som man ger. Då är det en bra relation, ett bra möte. I många fall är det dock inte så: Det kostar mer än det ger.

Då blir man fattigare.
Och jag har under lång tid fått lära mig att hushålla med min energi.
Nu, när jag har gott om den varan igen, har jag bara inte lust att dela med mig lika frikostigt. Den är min, jag har förvärvat den själv, jag vill ha kvar den.
Inga energitjuvar göre sig besvär.