Konstiga Stockholmare

I en liten byhåla finns det alltid några knäppgökar som alla känner till. Det är Ica-mannen som alltid sitter vid pantburkarna på Ica och pratar med alla. Det är Älgen, alkoholisten som inte hittar ner till marken. Det är Hon-Han, den skäggige mannen som sminkar sig och går klädd i klänning till festliga tillfällen.

Förut, när jag bodde söder om Stockholm, såg jag aldrig såna figurer i stan. En och annan alkoholist sprang jag väl på, men inga riktiga knäppisar.

När jag kom till Stockholm igår, såg jag staden i ett nytt ljus. Efter att ha vimsat runt en stund på Centralen, satte jag mig och tog en lunch. Medan jag väntade, tittade jag på folk.

Vilka karaktärer! En kvinna körde sin dramaten framför sig, aggressivt, så att stolar och folk välte. En man (som var väldigt lång) talade så högt att alla på 50 meters avstånd kunde höra. (Han kanske inte trodde att ljudet nådde ner till oss andra i annat fall.) En man ville titta lite på mig och gjorde det utan att vrida på huvudet, bara stenglodde i ögonvrån – som om det inte märktes då! Serveringspersonalen skällde på varandra öppet men klistrade på ett serviceleende och bytte röst när de pratade med oss kunder.

Och folk i allmänhet springer omkring med korta, snabba steg. Utan att se på dem de möter, utan att le. Totalt avstängda, med hakan en smula för högt. De knuffas, de springer för att hinna genom t-banedörrarna fast det kommer en till om fyra minuter, de kämpar för att inte någonsin titta någon i ögonen.

Det är ju jätteroligt! Allihop beter sig ju som – ja, om inte som byfånar, så i alla fall något liknande.
Stockholmsmentaliteten. En kollektiv konstighet.

För jag undrar om någon mår bra av det där. Att alltid betrakta varandra med någon sorts misstänksamhet, att försöka stänga ute alla runt omkring, att stressa.
Det är i alla fall oerhört underhållande för oss lantisar...