Myrsamhället

Jag skulle åka buss i Stockholm morgontid.
Det var vardag, så det var många som skulle göra detsamma.

Jag gick ut i bostadsghettot som jag bodde i. Höghus på rad, med oändligt antal bostäder i. Ur hart när varje hus kom det ut människor som jag själv, som rörde sig mot busshållplatsen. Vi väntade på våra respektive bussar och hoppade på i olika takt. Färden gick ut genom bostadsområdet och vidare över gigantiska kontorsbyggnader på industriområden, där folk troppade av.

Plötsligt såg jag oss uppifrån.
Och såg hur roligt det här var!

Vi bor i bostadsområden, må det vara höghus eller villor. Där bara BOR vi.
På morgonen myllrar vi ut som myror ur våra bostäder, myllrar upp på bussar och tåg som transporterar oss till industriområden, där vi myllrar ut och in/upp i olika hus. Sedan JOBBAR vi. Hela den ljusa delen av dagen, faktiskt. Åtta timmar + en timme lunch, två timmars förberedelse och resa på morgonen och en timme efter. Tolv av våra sexton vakna timmar går till jobb.
När arbetsdagen är klar, myllrar vi allihop ut igen (ungefär samtidigt), myllrar in i trånga bussar och tåg, åker tillbaka till bostadsområdet igen och myllrar iväg till våra respektive hus, där vi går upp/in.

Det är ju jätteroligt!
Och tokigt.

Vi lägger mycket tid på att resa. Och det kostar pengar och miljö. Om vi jobbar på kontor, kommer vi dessutom till arbetsplatser som ser ut som ett vanligt hem: Vanliga golv och väggar, skrivbord, stolar, ett kök, någon soffa. Där jobbar vi, fast vi lika väl hade kunnat göra det hemma – med en dator och internet och telefon. Det finns ju ingen som helst anledning egentligen! (Annorlunda är det ju om man jobbar inom vården, eller skolan, eller i en affär eller industri.)

Fast det galna i att myllra iväg och jobba nästan hela sin vakna tid kvarstår.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen:
Förvärvsarbete är en galen uppfinning.