Göteboooorg!

Under många år var det min tillflyktsort.
När saker och ting var alldeles för köriga och jag inte kunde ta långsemester på ett tag, brukade jag boka in en endagstripp till Göteborg.

Jag tog tåget dit, gick ju hur fort som helst. Hoppade på hemma i ottan och landade mitt i storstan lagom till fika.

Sedan shoppade jag vansinnigt i alla roliga butiker, åt jättestora bullar och drack gigantiska café au lait (det var före latte-trenden) ur skålar tills det var dags att åka hem på eftermiddagen. Hemma till kvällen, lagom för att kunna knata iväg till jobbet igen.

Det var så skönt!
Dels att komma hemifrån, dels att vara ensam.

Fast vi brukade åka dit tillsammans också, jag och maken (dåvarande fästmannen). Min syrra bodde nämligen där, i Göteborg, och vi firade påsk där tillsammans. Plus att vi hälsade på lite annars också. Min möhippa gick till Göteborg och vi åkte och kollade Bounce med tjejgänget i Göteborg (bodde i takvåningen i Gothia Towers – inte så dyrt som det låter).

Göteborg är ju bara en så himla trevlig stad! Lagom stor, behändigt format för shopping. Där finns kultur och god mat. Och göteborgare ÄR trevliga! Rätt äppelkäcka, men i små doser fungerar det utmärkt.

Så flyttade lillsyrran. Till Motala. Snacka om nerköp.
Jag var – och är – inte förtjust.

Det har blivit lite Göteborg även efter det. Vi har åkt med lilla husbilen med ungarna, kollat bio och shoppat och slaggat över på en vanlig parkeringsplats. Badat lite i Askim och mått gott. Maken och jag gick på U2-konserten för något år sedan. Men det är för liiiite! Jag har Göteborgsbrist.

Jag känner sorg för dig, Göteborg!
Fast det ligger ju inte så långt bort.
Man kan kvista dit över en helg.
Och bo på hotell.
Hm...
Det var ju en bra idé!
Göteborg – here we come!