Folkskygg

Jomenvisst älskar jag människor.
Jag har bara lite svårt för folk.

Låt mig förklara.

Människor är såna man möter.
Folk är såna man ser på avstånd.

Människor är såna man lär känna och förstår.
Folk är inte riktigt kloka.

Människor är ett hanterligt antal.
Folk är de som myllrar runt och bildar en massa.

Det här är förstås min helt privata lilla indelning. Jag använder orden på det viset, helt omedvetet.

Att möta, lära känna och umgås med människor är väldans trevligt. Okända människor blir lätt bekantskaper och kanske vänner, om man bara får lite tid på sig.
Däremot är folk i större grupper, som inte känner varandra, ganska otrevliga. De trängs, bryr sig inte om varandra, knuffas, spottar på gator, skriker högt, kissar på allmän plats och slänger skräp där de står.

Det trevliga beteendet byts mot någon sorts lägre instinkt, där det är varje man (och kvinna) för sig själv. Man kan tydligt märka det på till exempel festivaler och överfulla badplatser.

Min teori är att det inträffar när antalet överstiger vad vi kan ta in och processa. Det skapar stress, vi går tillbaka till grottmänniskostadiet och reagerar med överlevnadsinstinkt.

Och jag gillar inte det. Jag vill gärna se människor som ganska civiliserade varelser, som bryr sig om varandra och jordklotet. Men i större sammanhang, t ex stadsfestivaler, blir jag folkskygg.

Det kanske inte är så konstigt.
Vi får tänka på att för bara 100 år sedan, mötte medelsvensken inte mer än kanske 200 olika personer på ett helt liv.
Inte konstigt om man blir lite stressad i festivalyran...