När jag var ung fantiserade jag ofta om min drömprins. Jag hade lite svårt att se honom framför mig, men några saker var säkra: Han var lång, mörk, senigt stark och välutbildad.
Som ungdom och ung vuxen drogs jag maniskt till sydländska män. En och annan svensk fick jag väl till, men ofta med okaraktäristiskt mörk blick. Annars var det väldigt många män från fd Jugoslavien. Någonstans trodde jag väl att det var där jag skulle landa så småningom.
Den sydländske mannens djuriska charm...
Det var givetvis mycket mer än bara utseendet som charmade mig. Ofta var de mer uppvaktande, mindre kompisar och mer män liksom. Dessutom var de artiga och behandlade kvinnor som något speciellt. För att inte tala om att de pratade och skrattade högt, precis som jag, och åt annan mat än falukorv. (Jag förstod aldrig som liten hur "konstig" mat vi åt hemma. Det var boef bourgignon, halstrad färsbiff med rödbetor och kapris, wok, indiska grytor och helgrillad piggvar. Varje lördag bakade hela familjen gemensamt pizza...) Jag trivdes i deras familjer och behövde inte anpassa mig.
När det så småningom dök upp en kortväxt, blond smålänning med halvskånsk dialekt, lyfte jag inte på ögonbrynen precis. Han var ungefär allt annat än det jag brukade falla för.
På något märkligt vis närmade vi oss varandra ändå. Trots att han hade gått tvåårig praktisk linje på gymnasiet och inte läst vidare. (Jo, lite på Komvux, men det räknas inte.) Och trots att han åt sirapslimpa och gillade svenska köttbullar! Och det blev vi två. Hur märkligt är inte det? Om man ser till vad jag dejtade och umgicks med innan, så är det som natt och dag. Men vi har varit gifta i elva år nu, och är som ler och långhalm.
Lite känns det som om gudarna skrattade åt mig när Amor fick in sin fullträff.
Min "idealbild" fick sig verkligen en törn – och jag en knäpp på näsan.
Förutfattade meningar och fördomar...
Men visst har det ändå varit klurigt emellanåt! Jag har fått lära mig om "helsvensk" kultur, om samtalsregler och klädkoder, om "lagom" och artighet. Och att äta korvsoppa, även om jag fortfarande hellre äter blodpudding.
Han är min andra hälft.
Och på sätt och vis är det därför tur att han är så annorlunda än jag!
Det hade liksom blivit sämre om vi var två av samma sort.
Yin och Yang är bättre än Yin och Yin. Livsvägen blir kanske bredare, det är mer utvecklande och man lär sig mer om man utmanas.
En match made in heaven, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar