Jag kan om jag vill

Har du läst eller sett Lotta på Bråkmakargatan?
Hon sa: Jag kan om jag vill – i smyg.

Det tycker jag är roligt.

I hennes fall var det väl så att hon inte kunde. Inte alls, faktiskt. Till exempel kunde hon inte cykla för fem öre, men gjorde det rätt in i en häck med tant Nilssons (eller vad hon hette) cykel.

Själv känner jag lite så, fast på riktigt. Jag kan om jag vill – i smyg. Vissa saker kanske jag inte berättar att jag kan, för vet du vad som händer då? Jo, då får man göra dem!

Min make hade ingen aning om att jag kunde spela piano, för det hade jag inte berättat. Fanns ju ingen anledning! Han var ju musiker och spelade både gitarr och piano fin-fint. Ville vi ha lite musik till kaffet, så skötte han ju det. Så en dag skulle han sjunga en låt på sin kusins bröllop. Hur han än övade, så klarade han inte av att sjunga till det "riff" som låten byggde på. Hans ilska och frustration fick mig att krypa ur mitt sköna gömställe och säga: "Om du vill kan jag kompa dig."

Han såg oerhört förvånad ut. När jag sedan satte mig och spelade den, kunde jag ha petat omkull honom med en fjäder.
– VA? Kan du spela piano?
– Ja, lite. En och annan konsert har jag väl givit. Förr, vill säga. Mest klassiskt.
– Men VARFÖR har du inte sagt det?
– Tja, jag tycker inte att det är så kul. Jag vill inte, så varför skulle jag avslöja att jag kan?

Och så är det.
Jag kan grejer. I smyg.
Och det är rätt skönt att veta att inte allt finns på display för alla att se.

Speciellt när andra skyltar med kunskaper som de inte alls besitter... Då kan jag skratta lite i smyg, för att de inte vet att jag kan. Det är roligt. Och lite ondskefullt, jag erkänner.

Men fortfarande roligt.
I smyg.