Världens sämsta, bästa mamma

Mina (våra) barn är väldigt mycket. Svart eller vitt, på eller av, gråter eller skrattar.

Glada stunder finns det gott om. Då blir det många kramar, bus och skratt och "du är VÄRLDENS bästa mamma".

Arga och ledsna stunder är lika vanligt. Då blir det skrik och stamp i trappan och gråt och saker som kastas. Då är det minsann annorlunda med min status i världsrankningen bland mammor: "Du är världens SÄMSTA mamma".

Ibland kan jag sakna det där lugna hemmet. Där alla sitter på sina rum och pysslar eller läser. Där var och en reder sig själv, kanske stilla går genom köket någon gång om dagen och hämtar en frukt i stilla ro. Där jag skulle kunna sitta i en fåtölj och skriva en timme eller två utan att behöva medla i någon konflikt.

Kanske är det personligheterna. Kanske vårt sätt att uppfostra barnen. Kanske också vårt eget sätt att vara.

Hur som helst: Mellanmjölk är det inte. Och säga vad man vill: Tråkigt blir det aldrig!