HÄMMLISS

Folk som känner mig vet att jag kan bevara ett förtroende.
Så är det.

Vad inte så många vet, är däremot att det i hög grad beror på att jag har guldfiskminne.
Jag glömmer helt enkelt bort vad jag precis har hört.
Speciellt om det är något sånt som är privat och som jag egentligen inte har någon användning för. (Dit räknas också hemligheter om andra. SWOP så är det ute ur mitt huvud, lika fort som det kom in.)

Det fungerar alltså till det bästa.
Speciellt bra är det när man har klienter och har tystnadsplikt.
Det är idiotsäkert med mig, eftersom jag inte ens skulle kunna säga något om jag ville, eftersom jag har glömt allt redan efter fem minuter. (Det är därför jag för journaler.)

Däremot har jag jättesvårt för att bevara Hemlisar. Hemlisar är sådana små förtroenden som man får som egentligen bara går ut på att stänga ute några andra. Det är inget utelämnande eller viktigt som delas – men om Bara Vi Vet, så binder det ihop oss. Du vet, så där som i trean i skolan. Man ska ha hemlisar med sina kompisar för att visa att ingen annan hör till den innersta kretsen.

I min värld slutade det där någonstans i fyran, dvs i 10-års åldern.
Jag blir därför lite fnissig när vuxna människor jobbar vidare på den strategin.
I yrkeslivet, t ex: "Säg ingenting till de andra, men jag tycker att..." eller "Det här får stanna mellan dig och mig, men jag tänker göra A i stället för B."

När det handlar om triviala saker, som funderingar kring något yrkesrelaterat beslut eller någon uppgift, så förstår jag inte hemlighetsmakeriet. Och därför kan jag mycket väl glömma att det var En Stor Hemlighet och ta upp det på ett möte. Givetvis utan att utlämna personen i fråga, kanske bara säga: "Det kanske kan hända att man tycker så här i stället" eller "Jag tror att jag behöver motiveras en gång till att göra A. Det känns lockande att göra B i stället. Säg igen varför A var bättre!"

Då är jag Dålig På Att Bevara Hämmlissarna.
Jag glömmer liksom bort varför det var så viktigt att hålla dem hemliga.