Humörmänniska

En sån är jag.
Extrem humörmänniska.
Dagar då solen lyser, det luktar grus på torkande asfalt och tanken är full av bensin, då kan ingenting stoppa mig. Jag är stor som själva livet; bubblande, skrattande, levande och positiv.
Dagar då det regnar, jag har fått skoskav, telefonen är urladdad och posten har trillat ur brevlådan och ligger spridd över marken, är jag inte lätt att tas med. Som ett åskmoln känner jag mig; ilsken, rykande, med förmågan att kunna förinta hus bara med en blick.

Det är ett problem, något jag skulle vilja ändra. Jag har ägnat mycket tid och kraft åt att lära mig att behärska mig, lägga sordin på mig, kapa av och skära ner, så att jag inte far ut åt alla håll. Speciellt det arga. Det skrämmer livet ur folk.

Lite bra har jag blivit på det.
Jag blir bara humörig i ögonen. Och kanske lite extra röd om kinderna. Kanske också en smula skarpare i tonfallet.
Men VE DEN som trampar över den mycket sköra gränsen då!
Finns ingen startsträcka alls, kan jag säga, jag exploderar tvärt.

Ofta kan jag faktiskt känna direkt när jag vaknar vilken sorts dag det blir.
I morse, till exempel, kände jag mig bara samlad och lugnt bestämd.
Det här skulle bli en bra dag, en effektiv dag och en driven dag.
Idag kunde ingenting stoppa mig, och ingenting göra mig arg.
Idag var jag bra, nöjd med mig själv och kanske lite lätt onåbar.

Himla skön känsla. Inte min vanligaste.
Idag var jag dock inte så mottaglig för kritik... :)
Snabb replik, effektiv professionalism och BAM så dödade jag den.
(Tur att inte alla dagar är sådana. Då skulle jag aldrig lära mig något.)

Idag hade jag glädje av den här känslan.
Idag var det tävling, upp till bevis. Och jag vann. Tyckte jag, i alla fall.

Och just idag var det det enda som spelade någon roll.