Då ett tänt ljus gjorde skillnad

När jag växte upp var alla barn så medvetna.
Vi ville spara vår mat och skicka den till svältande barn i Afrika.
Vi önskade oss fadderbarn, delfinreservat och en plätt med regnskog i julklapp.

Inte protesterade vi heller nämnvärt när det bara sjöngs We shall overcome, Kumbajah Mylord och Sång till friheten på skolans musiklektioner. Nejdå, vi plockade snällt upp våra blockflöjtar och spelade tvåstämmigt i mellanspelet. Och klockspel i introt.

När en av arbetsgrupperna under ekologiveckan i skolan skrev den käcka ramsan:
Var rädd om vår natur - EKOLOGI
Var rädd om våra djur - EKOLOGI
VI ÄR RÄDDA OM VARANN - EKOLOGI, EKOLOGI, EKOLOGI
så skanderade hela skolan detta med hög röst utan att protestera, i den gemensamma manifestationen för ekologi i gymnastiksalen. (Dubbelparallelliga klass 1-6 i alla fall. Minns inte om högstadiet var med där.) Att somliga av oss förstod att ramsan inte alls var vad ekologi och hela denna studievecka hade handlat om, hindrade oss inte.

Man Ställde Upp.
Det var så det var.
Och även om alla hatade att sjunga Josefin, så sjöng vi alla 24 verserna när den blev önskad (av den enda pojken i klassen som inte var dödstrött på den). Det hade aldrig fallit oss in att vägra, eller att hålla tyst.
Man Ställde Upp För Gruppen.
Och Världen.
För vi visste att jorden hänger ihop. Och att det börjar här, i vår grupp, i vår klass, i vår skola. Och att det spelar roll vad vi gör, för om alla gör bra i det lilla, så blir det väldigt bra i det stora.

Det var därför vi köpte frimärken för post till utlandet för att skicka de förtryckta korten till ledarna i Sovjetunionen och i USA:
Dear Mr Andropov, Give Peace A Chance!
Dear Mr Reagan, Give Peace A Chance!
Jodå, för om alla barn i Sverige skickar varsitt kort till respektive ledare på var sida om kalla kriget, så kanske de förstår att vi är många som bryr oss. Och om inte annat får de väldigt många kort som är besvärliga att hantera.

Man drog sitt strå till stacken.
Och vi visste ju från Bamse att många små vänner kan utföra stordåd.

Jag kan sakna det där i vårt moderna samhälle.
Det fanns något så vackert, skört och rart och naivt i detta.
Vi trodde verkligen på varje persons möjlighet att göra skillnad.

Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret, sa vi och gjorde så gott vi kunde.
Och även om ingen verkade bry sig om vår Fredsveckas Teaterpjäs eller vår lilla plakatdemonstration utanför Rosenbad, så hade vi åtminstone gjort NÅGOT.

Jo, så är det.
Jag var med på den tiden då man trodde att ett tänt ljus gjorde skillnad.
Då man inte sa: "Äsch, vad spelar det för roll? Det är ändå INGENTING mot en stor strålkastare."