Åldersnoja?

När jag var ung, nu pratar vi 25 ungefär, mötte jag väldigt många vuxna människor i mitt jobb. Deras barn gick nämligen och dansade hos mig. Eftersom jag mest umgicks med barn och ungdomar, plus att jag levde ett "icke-vuxet-och-ansvarslöst-liv", kände jag mig mer jämnårig med barnen än med deras föräldrar.

I mina ögon var dessa vuxna människor jämngamla med mina föräldrar. Ungefär.
Medan jag alltså var mer i deras barns ålder.
Föräldrarna var trevliga medelålders människor som jag gärna pratade med.

Nu har dock det märkliga hänt: Jag har blivit jämngammal med dem!
Plötsligt är de 51 år och jag 41 år.
Nästan lika gamla.

Och jag undrar:
HUR gick DET till?

I mina ögon var de 51 år redan för 15 år sedan.
De har alltså på ett märkligt sätt stått still i åldern, medan jag har blivit äldre.

Orättvist.

Helt ärligt har jag svårt att relatera till det.
Jag känner mig fortfarande mer som en ungvuxen än mogen vuxen.
Lite mer som om jag "leker" vuxen.

Maskerad.
Och spela en roll.
För inuti är jag fortfarande så himla barnslig och busig.

Undrar om alla känner så?