Den globala generationen

Jag har ganska många yngre vänner.
Vi ses mest på Facebook, för de är inte här.
Faktiskt inte här i Sverige, ens: De reser.

En vanlig dag snittar jag på 1-2 av 10 Facebook-vänner på resande fot!
Australien, Tasmanien, Nya Zeeland, Bali, Indien, Frankrike, USA, Schweiz... Och Norrland.

De här yngre personerna reser överallt. Hela tiden.

Jag tycker också att det är roligt att resa. Och visst har jag farit runt en del jag också, speciellt i yngre år. Då när man inte hade en massa förpliktelser, utan bara kunde packa en väska och ta sig själv i hampan och åka.

Men nu?
Jag vet inte.
Det är roligt att se nya platser, smaka nya smaker, uppleva nya saker.
(Däremot är jag värdelös på att "träffa nya människor" på resor. Jag träffar dem där, men tar aldrig med mig dem vidare. Dessutom är jag nog lite privat, vill inte starta nya relationer med flyktiga kontakter. Jag är lite gammaldags och seg i det avseendet.)

Att resa är spännande, men ibland tror jag att vi nästan irrar bort oss.
Och jag tänker på Galenskaparnas "det ska va gött att leva".

Nä, vi sitter inte i Paris på ett kafé
Inte på en nattklubb eller bar i S.t Tropez
Och vi springer inte runt i Thailand och letar
Vi sitter bara här och metar

Så kan jag känna ibland.
För många år sedan sa jag en dumhet till en globetrotter:
– Människor är ändå människor vart man än kommer. Och vill man verkligen lära känna något exotiskt, kan man knacka på hos 10 grannar och vara med om en världsomsegling även på hemmaplan.

Om mänskligheten är en stor kropp, så är nog de som far runt någon sorts blodkroppar. De röda blodkropparna far runt, runt och ger oss andra syre med sina upptäckter. De vita blodkropparna är nog aktivisterna, politikerna, forskarna, de som reser med ett syfte: För att förbättra världen/kroppen. Och själv är jag nog en liten cell i hjärnans syncentral, som tar emot intryck och funderar över dem.

Min mest spännande resa går alltid inåt.
Men för all del: Det ena motsäger inte det andra... :)