Små världar

Ganska ofta fascineras jag av människorna.
Då och då i negativ bemärkelse.

En av de saker jag har svårast att förstå är människors litenhet.
Individer som sätter sig på andra.
Eller som pissar revir och markerar "håll dig borta, det här är MITT".
Och de som förstorar upp små, små saker som får helt fel proportioner.

Somliga människor tror att det är ok att vara elak om man bara säger det rakt ut och inte går bakom ryggen. Det tycker jag är en märklig inställning. Vilken låg lägstanivå man har då! Självklart ska man inte gå bakom ryggen på andra. Inte heller ska man vara medvetet elak. Ärlig och elak är inte samma sak. Man kan välja sina ord. Och motivet spelar stor roll: Varför måste man vara ärlig just om detta?

Jag är en sådan som reagerar väldigt dåligt på hot och hårda ord.
Om jag blir aggressivt konfronterad, så blir jag kall som en fisk.
Då kan jag lätt avpolletera människan i fråga, utan att tänka två gånger.
– Antingen gör du såhär eller så tänker jag inte vara med, säger någon med ilska rykande ur öronen, antagligen i förhoppningen att jag ska falla på knä och urskulda mig.
– Är det så du känner, så är det nog bäst att du går, säger jag iskallt och vänder dem ryggen.
Det är så det blir.

Tänk om de smidigt i stället sagt:
– Det här är jag inte nöjd med. Har du någon tanke om hur du kan göra bättre?
Då hade vi kunnat ha en diskussion och blivit bättre båda två.

Jag orkar inte ha att göra med de små människorna.
Livet är för kort.
De är små själar som lever sina liv i små vattenglas i stället för i verklighetens ocean.
Där kan de gärna få plaska runt - men jag väljer att fortsätta ta stora, långa simtag mot horisonten.