Carpe diem - andlighet för alla?

Den nya tiden sägs vara här, när andlighet inte bara är för några få, utan för alla.

Fint och bra, det.
Visst ska alla få åka med på tåget!
Det tycker jag absolut.
Jag är mycket emot att präster eller andra andliga ledare får monopol på sanningar.

Däremot tycker jag att rättigheten att vara andlig också medför vissa skyldigheter.
Om vi får möjligheten att filosofera, förmågan att tänka samt rättigheten att öppna upp och känna efter, så måste vi faktiskt pynta in också.

Det handlar om att leverera.
Kvalitet.
Och att ta det – och sig själv – på allvar.

Min fråga är: Är det andlighet att sprida floskler som "carpe diem" omkring sig? Och att i sociala medier och på bloggar låtsas vara andligt medveten genom att citera andra tänkare utan reflektion?
Svamla om saker som egentligen bara är vanligt hyfs och mogen medmänsklighet, och tro att det är andlighet?

Har det inte gått lite inflation i andlighet?
Somliga verkar få status som "medvetna och upplyfta" utan att kunna föra en vettig tankegång från A till B. De flummar på, sprutar ord ur sig utan innehåll och målar bilder utan djup.

Ja, jag är kritisk.
För mig räcker det inte att skriva carpe diem och <3 <3 <3 för att bli klassad som en andlig person, jag är ledsen. Om samma person däremot tog begreppet ovan och skrev en reflektion kring det, ur sin egen eller andras vardag, skulle det vara intressantare.

Flummiga resonemang om "ljuset som strömmar ifrån alla kärleksväsen fyller alla kärl och rum" och liknande ordbajseri, ger mig allergi. Och infantila funderingar i stil med "det är inte ok att hålla med när någon mobbas, då kan man åtminstone sitta tyst" är inte heller andlighet. (Förresten är man deltagare i mobbing så länge man inte säger emot. Allmänt hyfs och även det vi lär ut till barnen i lågstadiet.)

Elitistiskt tänkande?
Nej, jag tror inte det.
Jag är helt övertygad om att vi kan betydligt bättre än så.
Jag tror att det helt enkelt handlar om lättja, att man inte tar sig själv på allvar och inte heller utnyttjar sin kapacitet. För mig är detta människor som inte vågar skrapa på ytan och gå till botten med sig själva. De är rädda och nöjer sig med halvbra.

Varför jag bryr mig?
För att dessa halvengagerade personer skapar klyftor. De som ännu inte har vågat/velat tänka andliga tankar, backar förskräckta inför flum och klyschor (med all rätt). De låtsas-andliga spiller över på andra och skapar dåligt rykte för alla typer av andlighet. Lika illa som när katolska kyrkans dubbelmoral sprider svärta över kristendomen...

Så: Andlighet för alla, absolut!
Men snälla: Gör ditt bästa.
Vi är skyldiga mänskligheten att vara det bästa vi kan vara.