Utbrändhetsepidemin

Vi är många som har trillat i utbrändhetsgropen.
En del har blivit väldigt sjuka, andra har stoppat i tid.
Gemensamt för alla är dock att vi känner skam och skuld.
Skam och skuld för att vi inte gör rätt för oss, för att vi inte kan och orkar.

Kanske är det dags att lyfta oss en nivå högre upp och se en större bild?

Varför blir vi utbrända, utmattade?
För att vi gör för mycket, ser för mycket, har för mycket, bär för mycket.
Idag utsätts vi för så otroligt mycket intryck. Vi träffar flera tusen gånger fler människor under en livstid än man gjorde för 100 år sedan. Varje dag utsätts vi för fler stimuli än den mänskliga hjärnan är disponerad för. Ljud, ljusimpulser/bilder, lukter, smaker – allt är mer och större.

Vi har kommit långt från grottlivet...
Då hade vi en grupp på kanske 20 individer, som var familj.
Främmande människor utgjorde nästan alltid ett hot.
Varje ny smak var också potentiell fara och behövde analyseras och läras.
Mullrande, stora ljud var antingen naturkatastrofer eller skenande buffelhjordar.
För att rädda oss ifrån alla dessa faror, utvecklades stressystemet.
Ett potent system, som bara skulle användas korta stunder och ibland.
Idag triggas våra stressystem igång dagligen.
Det är vår gamla kropp som reagerar på den nya värld vi har byggt.
Inte för att vi lever i fara – men våra kroppar tror det.

Vi har i grunden två sätt att reagera:
Antingen stänger vi av och bedövar våra sinnen, eller också mår vi dåligt.

Stänga av kan man göra på flera sätt.
Kanske slutar vi titta på människor vi möter.
Eller så slutar vi prova nya maträtter.
Vanligt är att stänga av känslorna, och bli mer zombie.
Givetvis fungerar också alkohol, droger, rökning eller socker.
Eller överdriven träning.

Må dåligt kan man också göra på många sätt.
Ont i kroppen, ont i själen, högt blodtryck, panikångest, övervikt, andnöd...
Eller helt sonika utmattad.
Trött på intryck.

Jag tänker att det egentligen inte är konstigt alls.
Egentligen är det en helt naturlig reaktion.
Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt är vi inte beredda.
Samhället vi har byggt och livet vi lever är så långt ifrån det vi är designade för, att det måste ta ut sin rätt på något sätt.

Och när människor, företrädesvis i en annan generation, klagar på att vi är sjuka (med undertonen "på min tid klagade vi minsann inte") blir jag arg. För det första är vi den första generationen som blivit utsatta för överdrivet mycket stimuli i hela vår uppväxt. För det andra är vår generation den första som utsatts för alla dessa miljögifter, den berömda coctaileffekten, sedan barnsben. För det tredje har maten försämrats så kopiöst på bara 50 år att det är skrämmande – när vi verkligen skulle behöva mer av allt, eftersom stress kräver mer av allt.

Vi är de första försökskaninerna.
Härifrån kan vi lära och tänka om.
Ifall vi är beredda att se sammanhangen.
För kommande generationers, våra barns skull.