Utstirrad

Det händer då och då att folk glor väldigt mycket på mig.
Ibland kanske jag klär mig en smula udda, och då må det väl vara hänt.
Andra gånger är det svårare att förstå.

Man ser människor som går förbi, vars ögon glider ända till sidan för att följa en med blicken utan att vrida på huvudet. Man möter folk som glor så mycket att man känner sig tvingad att säga ett nervöst "hej". Man ser folk som på avstånd låser blicken vid en och håller kvar den ända tills man möts, utan att göra en min.

Har jag något i håret? tänker jag.
Eller hänger det ut toapapper ur tightsen där bak?
Kanske har jag matrester runt munnen?

Nej.

Det är då jag blir RIKTIGT orolig...
Om man inte ens förstår vad som är fel – hur illa är det då?

Det hade varit annorlunda ifall de hade dragit lite på mungiporna, eller till och med visat tänderna. Ett leende hade lättat upp! Då hade jag kunnat tänka att de blev glada eller att jag hade spridit lite ljus och värme.

Men det där gloendet, utan leende...
Jag vet inte vad jag ska tro.
Och så tänker jag på vår bröllopsresa till Malta.
Så fort vi gick utanför dörren, jag och maken, stirrade alla på oss.
De vände sig till och med bakom oss.
Folk pekade och viskade.
Då förklarade vi det med att maken nog var lik någon kändis på Malta.
Det kändes bra.

Men jag undrar, jag...
Jag tror inte jag någonsin har stirrat på någon person på det viset.
Varför gör folk så?