När jag var liten tittade jag på Poppe på nyårsdagen. Det var roligt! Senare var det Eva Rydberg, en av mina barndomshjältar. Hon var också rolig, i alla fall i något år.
Det var tradition att titta på utomhusteatern.
Det var dock en tradition som jag slarvade bort senare.
Antagligen för att det inte längre var roligt för mig.
I år såg dottern, 7 år, en trailer och sa:
– Åh, mamma, kan vi titta på den?
Hon skrattade gott åt rump- och pruttskämpten. Helt på hennes nivå!
Kanske är det en humorutveckling som ska till.
Man börjar där och sedan får man se.
Någon stannar där och gillar den typen av humor hela livet.
Någon annan fastnar för Monty Python.
Någon hittar Killing-gängets gamla videor.
Någon gillar engelsk understatementhumor.
Så i år tittar vi på buskis.
Båda barnen – men mest 7-åringen – kommer att skratta. Högt.
Och det är hääääärligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar