Hjärta och vilja

Sambandet mellan hjärta och vilja är som sambandet mellan andlighet och ego.

Hjärtat känner, önskar, är.
Viljan driver, ska, presterar.

Hjärtat är det vi är, sanningen, helheten.
Viljan ser till att vi tar oss fram, överlever.

Båda är bra i rätt balans.
Det är när något överväger, som det blir problem.

Skulle det vara så att andligheten och hjärtat överväger, blir det problem med den individens överlevnad. Om man bara bryr sig om andra, tar hand om känslorna och är så blir det inte mycket mat på bordet.

Om det å andra sidan är viljan som överväger, blir det problem med individens själ och livslust. Då bara gör man, men vet inte varför. I hjärtat gnager det en visshet om att det måste vara mer än det här.

Lagom är bäst.
Men hur blir det lagom?

Jag själv landar lätt i att göra.
Min utmaning är att bara vara.
Det är mest för att jag tenderar att känna mig värdelös i varandet, men känner mig lyckad i görandet. Märk ordvalet: Lyckad, inte lycklig.

Jag övar på att inte mäta mig i mina prestationer, utan överleva (good enough) och bara känna tacksamhet. Det är jag inte värst bra på.

Och jag är oerhört listig, lyckas lura till och med mig själv.
Hör på den här konversationen:
– Hur mår du? Trivs du?
– Jag har så roliga arbetsuppgifter, svarar jag.

Listigt...
Frågan var alltså "hur mår du" och jag svarar "jag gör bra".
Det gick på en sekund, utan eftertanke.
Mycket listigt.

Men då är det fara å färde.
Vad jag måste fråga mig då är: Varför svarade jag inte på frågan?
Och varför känner jag mig tvungen att göra bra?

Hjärtat vantrivs och viljan går in.
Dags att backa ett steg, kanske?