Jag läser just nu en bok som handlar om kvinnlighet och hur man ska hantera att vara kvinna i vår vridna värld. Den är rolig, men samtidigt blir jag orolig.
Det är så mycket som jag inte alls hänger med på.
Författaren beskriver hur hon planerar sina möten och dejter efter sin hårväxt, att hon har ångest över ungefär alla kroppsfunktioner, att kvinnor tror sig tvungna att svara upp mot porrmyterna och mycket mer.
Och jag ba... va?
Aldrig i helvete!
Jag har ett helt annat förhållningssätt till mig själv, min kropp och min kvinnlighet. De delar av min hårväxt som jag avlägsnar, har jag valt. Och om jag inte har lust just nu att raka eller plocka eller hårcréma, så gör jag inte det. Skulle det vara så att någon person eventuellt skulle reta sig på det, så är det deras problem.
Min kropp är som den är.
Det är naturligt med såväl mens som fisar, och man får hantera det.
Och sex är roligt, spännande, skönt och naturligt.
Jag gör som jag har lust i överenskommelse med en eventuell partner.
Okrångligt.
Min oro gäller mina barn:
Är det den världen som bokens författarinna beskriver som de kommer att möta?
Det vill inte jag!
Jag vill att de ska kunna ha en avslappnad inställning, "naturlig", skulle jag vilja kalla den, till sig själva, sin kropp och sin lust.
Så vi får väl ta ett snack till om blommor och bin.
Men inte för mycket.
Det måste finnas lite mystik kvar.
Och saker att upptäcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar