När jag var ung, skrevs en musikal om Dacke i Växjö. Jag var lite halvinblandad i början, så jag hade texter och låtar hemma. I en av dessa sånger sjunger man:
"Det finns ingenting som Småland, för männskor att leva i"
Det kom jag ihåg idag när jag läste en kommentar på Facebook. "Småland är det vackraste", skrev en inbiten smålänning. Va, tänkte jag. Tycker de verkligen det? Snabbt insåg jag att det nog var så. För man tycker ju olika, så klart.
Personligen tycker jag att Småland är rart, välkomnande, hemtrevligt och strävsamt. Som ett kvällsdopp i en liten stilla sjö, efter en lång dag på åkern.
Vackert för mig; ja, då hamnar vi på Gotland.
Där andra kanske ser kargt eller vindpinat, där ser jag storslaget, fritt, vist, sant och andlöst vackert.
Jag minns att min far pratade med samma superlativ om de norrländska skogarna. "Tallar så långt ögat kan nå – och så björk." Och så lyste det ur ögonen på honom, medan jag fick andnöd och en släng av ångest.
På fullt allvar tror jag att vi hör till vissa fysiska platser.
Jag tror att vi är HEMMA på ett ställe på jorden.
Visst kan vi bo på många flera – men det är ett ställe som är vårt.
Där andas vi lättare, där tänker vi större, där lever vi friare.
Där är vi sanna.
Och tänk vilken enorm tur att inte alla känner så för samma ställe!
Vi har alla vårt Shangri-la...
Jag växte upp i stor-Stockholm. Där trivdes jag inte.
Nu har jag bott i Småland i över 20 år. Här trivs jag.
I denna mogna ålder har jag dock insett att det inte räcker.
Jag har nämligen insett att min själ bor någon annanstans.
Den bor på Gotland.
Och jag blir inte hel förrän jag bor där med kroppen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar