Förnärmad

Jag lyckades göra min make förnärmad härom dagen.
Det kom sig av att han stod framför spegeln och klagade på sin långa överläpp. Han konstaterade att det var längre från näsvingen till mungipan än från näsvingen till ögonvrån. Samt att överläppen och hakan passade ihop, men att näsan var för kort.

Jag lyssnade med ett halvt öra.
I mina ögon ser det bra ut.

Han blev mer och mer agiterad.
– Jag förstår inte vad det är som är fel! sa han med stirrande blick.
– Det behöver väl inte vara något fel, tyckte jag. Du har bara en lång överläpp.

Det var då den kom, kommentaren som punkterade hela diskussionen.
– Jamen, jag förstår inte... Hur kan det vara såhär? (Maken var upprörd.)
Fortsatte utan svar:
– Jag har ju ändå munnen framför tänderna!

Och DÄR bröt jag ihop.
Frustande klämde jag fram:
– Det är klart du har. Annars hade det varit hyfsat opraktiskt.
Om du hade haft munnen framför hakan, till exempel. Bara tandben som syns när du ler.

Men han var allvarlig.
– Nä, men det är faktiskt olika. En del har munnen för högt upp, så man ser deras tandkött när de ler. Och en del ler så man bara ser undertänderna. Men det gör ju inte jag! Jag har ju munnen på rätt ställe.

Jag kunde inte sluta skratta.
I mitt huvud beror det där på vilka muskler man använder när man ler, men oavsett vilket var det en himla rolig kommentar: "Jag har ju ändå munnen framför tänderna." Men maken blev förnärmad. Han tyckte inte att jag tog hans överläpp på tillräckligt allvar.

Såhär i efterhand kanske jag kan förstå det.
Ändå kommer det för evig tid att vara omöjligt för mig att säga något stöttande i den här frågan: Den är rökt. Om han bara andas om överläppen eller munnen eller tänderna, så kommer jag att bryta ihop.

I detta är jag en dålig fru.