Offermentalitet

Det finns nog ingenting som gör mig så genuint trött och rosenrasande som offermentalitet. När människor ser sig själva som "oskyldiga offer" som andra utnyttjar och påverkar.

För dem är livet inte något de skapar i sina handlingar.
Livet är något som händer eller drabbar dem.

Det är så upprörande!
(Paus för att andas djupt och sänka pulsen. Jag blir verkligen arg!)

Varför ger någon frivilligt upp makten över sitt liv?
Så många människor kämpar världen över för att kunna bestämma över sig själva, för att inte styras av andra, och så finns det individer i ett land som Sverige som bara suckar och ger upp?

Det är ett svek.
Inte bara mot de som kämpar, utan mot livet självt.

De säger: "Vad kan man göra?", rycker på axlarna och suckar.
Jag menar: "Hur mycket som helst!"
It ain't over 'til it's over.

De säger: "Någon borde faktiskt ta tag i det här."
Jag frågar: "Du och jag, kanske?"

De säger: "Staten/kommunen borde ge oss bidrag."
Jag tänker: "Hur fixar vi det på egen hand?"

Att gå in i offermentalitet är det värsta man kan göra.
Inte nog med att man ger upp, man är feg och lat också.
Rädd för att misslyckas, för lat för att försöka igen.
Och därför lägger man sig ner och väntar på dödssticket.
En stilla fråga bara: Varför i hela fridens dar skulle någon vilja bära dig och din börda, om du inte ens kan tänka dig att bära den själv? Vem tror du vill lyfta dig om du inte ens vill försöka gå själv?

Inte jag.
Jag är inte den sorten.
Hen som lägger sig ner och ger upp behöver inte bäras. Hen behöver piskas. Och eventuellt lockas, kanske inspireras, antagligen entusiasmeras.
Men också borde man ge denne ett rejält kok stryk.
För det är inte tillåtet att ge upp.
Då får man göra om, i ett annat liv.
Sug på den du, offret!