Desperat i uppförsbacken som aldrig tog slut, ropade jag ut i rymden:
"Om jag gör det jag ska göra, varför är det då så jobbigt?
Idén med att följa sitt hjärta, var den fel?
Ska jag bara släppa mina drömmar och bita ihop, som alla andra?"
Först ingenting. Sedan igen: Följ ditt hjärta.
"Men jag GÖR ju det! Och det är JOBBIGT hela tiden! Borde det inte vara lätt om det är rätt? Det står det i böckerna i alla fall... Och lätt är det inte. Så då kanske det inte är rätt heller?"
Då: Ord och bilder. Fyllde, ja översvämmade, mitt medvetande.
Du bryter upp. Det innebär också att rensa ut. Allt gammalt kommer upp till ytan, allt som du begravt väcks till liv. Det är mycket att bära, mycket att göra sig av med. Du kämpar. Men trots att du bär smärta, relationer och händelser från tiotals år samtidigt så står du ganska stark. Vad tror du det beror på?
Och en bild av en krukväxt som planteras om. För att kunna flytta plantan till en annan kruka, måste man bryta av några rötter. Alltid när man lyfter ur växten ur krukan, går några av. Det är omöjligt att undvika. Men de tar sig sedan, när de kommer i ny jord. Då växer plantan sig starkare snabbt, faktiskt tack vare de där avbrutna rötterna.
Minnesbilden av den krukväxten jag en gång omplanterade genom att lyfta hela jordklumpen till en större kruka och bara fylla på med jord runt om. Hur den sedan lutade konstigt och jag upptäckte att den nya jorden var helt orörd, att rötterna bara låg kvar i den lilla krukans form trots att så mycket ny jord fanns att upptäcka. Hur jag skar av rötterna runt om, lite här och där, stoppade ner den i den stora krukan och hur den tog sig på några dagar och växte sig enorm då den kunde använda hela jorden.
Lite smärta är nödvändig. Det kostar att växa.
Det hör till processen.
Om du är lite medtagen och ömtålig, blir det bättre grogrund för det nya.
Tack.
För orden, bilden och insikten.
Universe always provides.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar