Helvete?

Jag såg på filmen "Constantine" igår. Igen.
Hm.
Den väcker tankar...

Obildad och oreligiös som jag är, har jag inte lärt mig vad jag ska tro. Jag tror därför från hjärtat och resonerar mig fram.

Jag har alltid haft lite svårt att tro på det där med helvete och demoner. Jag menar, om Gud är allsmäktig – och det får man ju förutsätta att hen är – så borde det inte finnas något så dåligt.

Det där snacket om balans köper jag inte alls!
Det finns redan balans: Mellan det gudomliga och kroppen, mellan insikt och överlevnad, mellan ande och kött, mellan kärlek och rädsla. Yin och Yang. För mig är det redan klart där: Himlen, det gudomliga, är insikt, ande, kärlek. Men det andra är inte helvetet! Det är jordelivet: Kropp, överlevnad, kött, rädsla. Ergo: Vi lever redan i "helvetet". Vår prövning är LIVET! Det är livet vi ska klara av för att gå visare tillbaka, för att prövas/lära igen sedan. Tills vi eventuellt blir så visa att vi kan uppstiga till himlen/Nirvana/Brahman och slippa återfödas i till jordelivet/köttet igen och bara kan hjälpa alla andra med goda råd och handfasta mirakel.

Demoner...
Hur skulle de kunna finnas?
Om alla kan bli förlåtna av Gud bara genom att be om det, varför skulle då någon dö till evig fördömelse? Nej, det tror jag inte på. Det handlar nog mer om att man i så fall stänger av sig så illa att man inte förstår att man är förlåten. Och därför irrar omkring i sin egen rädsla, ilska och vilja att överleva – fastän utan kropp, vilket gör att alla de där känslorna är helt oanvändbara. Det skulle definitivt kunna skapa en "mur" mot gudomligheten, så att man faktiskt fastnar mellan världarna, tänker jag.

Misstänksam som jag är, anar jag också maktperspektiv i detta.
Innan, när vi hade kvinnliga förebilder i våra religioner, fanns inget helvete.
När den stora modern dyrkades, fanns bara livet och efterlivet.

Vi vet ju att de manliga religionerna hade stora problem att få fäste, eftersom alla naturfolk så tydligt såg att det var kvinnorna som bar på den mystiska hemligheten att kunna göra liv... Det kampanjades i hundratals, tusentals år, för att sätta det manliga främst. (Läs gärna boken: Efter tusen år av tystnad.) Samtidigt var man också tvungen att smutskasta det kvinnliga. Kvinnor blev "orena" eftersom de månadsblödde (det som förut hade dyrkats), kvinnor var "mindre intelligenta", kvinnor var "det andra könet". Här någonstans började man prata om jord, helvete och död som kvinnlig. Att man i kristendomen ändå har satt en man på tronen för helvetet (Lucifer, den nedstigna ängeln), handlar väl om att ingen kvinna fick ha en så betydelsefull post... :)

Nej, jag har bestämt mig för vad jag tror:
Det finns inget helvete.
Det enda som liknar ett helvete är när rädsla, makthunger, ilska och andra överlevnadsinstikter får för stor plats. Då blir vi omänskliga och helt ogudaktiga. Vi skapar vårt eget helvete.