Ett kaotiskt liv

Nu har jag kommit på det:
Alla stora händelser i mitt liv föregås av kaos.
Jag är helt enkelt inte den sorten som liksom glider genom livet.

När jag skulle flytta till Växjö för att plugga, sökte jag i god tid. Hela sommaren tillbringade jag sedan ensam i Ösmo, med familjen på Gotland. Antagningsbeskedet kom i slutet av juli – jag kom in på första intagningen – men då hade jag ingenstans att bo. Fortfarande i augusti var jag bostadslös. Alla försök var förgäves. Min mor fick en ingivelse och skickade ett brev med en bön om hjälp till sina ekonomikollegor i Växjö kommun. De satte upp brevet på en allmän anslagstavla. En politiker såg det och ringde och erbjöd mig bostad. Allt löste sig fem (5) dagar innan skolan började. Men jag kom i tid till första lektionen!

"Ja, jag startar en dansskola med solarium och massage!"
Jättebra idé. Men det gamla mejeriet behövde totalrenoveras, väggar skulle byggas, allt skulle spacklas och målas, golv skulle läggas, solarier skulle införskaffas och lyftas in (enormt tunga), speglar skulle köpas och hängas upp, stänger skulle upp på väggarna. Vi började i slutet av maj. Då fanns inte ens vatten i lokalen! Vi hämtade det i 10-litershinkar hos gamla Oxgrillen (över disken) för att klara renoveringen. I augusti körde Steps & Stage igång. Det gick!

"Jag måste ha större dansskola med två salar."
Fast nu var det 400 kvm som skulle totalrenoveras – och jag var ensam. Visst köpte jag in viss arbetskraft, för vatten och el, golvläggning samt för väggbygge. Men riva, spikrensa virke, dra ner innertak, räta ut sladdar, ta loss diskbänkar, spackla, tapetsera, lista, måla, hänga upp speglar och stänger, våtrumsspärra, flytta alla grejer? Jodå, jag gjorde det själv, efter jobbet och under en sommar. (Det var den sommaren då det var sol i Växjö, 1995.) Några timmar fick jag hjälp av någon vän, men det var inte mycket. Jag kämpade dygnet runt och grät en hel del. Samtidigt som jag spacklade och målade tak, tog jag in anmälningar på telefon i en ekande tom lokal där väggarna bara var reglade. Jo, jag startade i tid, även om det var förfärligt stökigt i ett av förråden där jag öste in allt i sista sekund. Dansklasserna kom i alla fall igång på nya Steps, allihop!

"Låt oss starta en friskola, där våra barn kan gå!"
Men vår byskola var inte nedlagd, även om den troligtvis skulle bli det – i juni. Hur ska vi kunna starta i augusti då? Jo, genom att hitta en lokal i mars, dra ut på förhandlingarna kring den, sälja in projektet till banken och få låna till nocken samt få en checkkredit på 500 000 kr på samma låga ränta som fastigheten, ta in offerter på alla renoveringsjobb (utan att boka), förhandla fram alla avtal utan att skriva på, ta in intresseanmälningar, smygrekrytera personal som var införstådda med allt och planera för att trycka på knappen. Så, när skolan lades ned i början på juni satte allt igång. Friskolan Kronobergshed öppnade 12/8 för fritids. Mot alla odds – vi fick ihop det!

Och nu står jag inför projekt Flytta Till Gotland.
Det är samma kaos.
Hus har renoverats inför försäljning, bank har bearbetats för lånelöfte, jobb har sökts, barn har besökt skolor, vi har tittat på hus, det har rensats i förråd och planerats inför flytt. Än så länge har vi lyckats med steg 1: Att sälja huset. Nu väntar steg 2: Att köpa hus. Sedan blir steg 3 och 4: Få (åtminstone ett) jobb och få till flytten. Helst innan Almedalsveckan om det är möjligt, vilket är första veckan i juli. Två månader kvar...

Men det SKA gå.
Det gör det.
För det har det alltid gjort.
Av någon anledning är det bara så här kaotiskt som mitt liv ser ut, när det gäller de här livsavgörande ögonblicken.

Det är bara att gilla läget.
Och andas.