När tiden är töjbar

Tid är en lustig uppfinning.
Klockan tickar på som om den var jämn.
Tick, tack. En sekund i taget, alla lika långa.
Ändå vet vi att det inte är riktigt så...

Ibland går tiden långsamt.
Man tittar på klockan och tycker att den knappt rör sig.
Suck och pust och stön. Det är segt.

Andra gånger går tiden långsamt, men på ett annat sätt.
Man tittar tillbaka i kalendern och ser saker som har hänt och säger:
"Va? Var det i höstas? Det känns som om det var 3 år sedan!"
Tiden har återigen gått långsammare än man tror, men den här gången beror det på att det har hänt så enormt mycket.

Ibland rusar tiden förbi.
Min syster brukade tycka att det var så opraktiskt att tiden gick så fort på morgonen och så långsamt på eftermiddagen. På morgonen behövde man ju faktiskt mer tid! Det är vi väl flera som kan skriva under på... Den där känslan att man kämpar och kämpar men för en ojämn kamp mot minutvisaren, som tycks ticka snabbare och snabbare.

Ibland uppstår tidsloopar.
I alla fall för mig.
Jag gör och gör och gör saker medan tiden står still.
När andra har hunnit säg frankera ett brev, har jag dammsugit, plockat ur diskmaskinen och tvättat en toalett. Jo, det är sant! Det beror inte på att de är långsamma. När jag tittar på klockan har det gått sisådär 10 minuter, vilket absolut inte kan räcka till det jag har gjort. Jag vet inte riktigt hur det går till, men det har hänt flera gånger. Efteråt blir jag lite susig i kupan och känner mig förvirrad.

Ur led är tiden, skrev Shakespeare.
Jag håller med.
Ärligt talat tror jag att den alltid har varit det.

Jag är inte heller säker på att tid egentligen finns över huvud taget.
I den mån saker och ting utvecklas eller förfaller enligt någon sorts kontinuitet, ser jag det mer som rotation/rörelse. Kanske attraktion/gravitation. Upplevelsen att tiden är linjär beror bara på att vi existerar under en så otroligt liten sträcka i den här rörelsen, att vi tror att tiden är rak fastän den ständigt svänger eller krumbuktar. Ungefär som om man tittar på en centimeter av en kilometerlång kurva. Den ser väldigt rak ut just där.

Ibland skulle jag vilja kunna behärska tiden.
Domdera den, bestämma över den.
Säga "nu behöver jag extra tidsutrymme" och liksom dra ut tiden, som ett gummiband, så att jag hann göra allt jag hade tänkt ut. Eller tvärtom "dra ihop det här dygnet, tack" och vips var det kväll.

Vore himla händigt.
Ju äldre jag blir, desto mindre intresserad är jag av att vara slav under tiden. När jag bokar kunder, misslyckas jag ibland: Dubbelbokar eller är inte där. Jag tror att det beror på min ovilja att tidsbestämma saker. Det är så många tider att passa när man har bokade besök! Min inställning är att jag jobbar 9 till 16 och under den här tiden kommer och går folk/klienter på eget bevåg. Det fungerar!

När jag blir klokare, ska jag våga vägra tid.
Inte äga någon klocka, inte ha något schema.
Kanske kan man slippa åldras då?