Av jord är du kommen

Vad göra med sin kropp när man dör?

Bränna? Ja, kanske. Frysa? Verkar miljövänligt.
Båda alternativen ger lite stoft som kan strös tillbaka till naturen.
Och ger en möjlighet att kontrollera tungmetaller och utsläpp, så att all skit som man har stoppat i sig inte går vidare i kretsloppet.

Men det här med att gräva ner kroppar...
Jag tycker att det är direkt osunt.

Det är ju en märklig hantering. Varför ska någon bli tvungen att tappa ur blodet ur kroppen, klä på den och i vissa fall sminka den? Och sedan ska man lägga en massa kraft på att gräva djupa hål i marken.

Och sedan är det lite äckligt att tänka sig att det ligger tanter och farbröder, fullt påklädda, i lådor under jord och förtvålas. Ja, förmultnar gör vi ju inte längre på grund av alla konserveringsmedel vi äter. Kropparna blir i stället stora, dallriga tvålar av mänsklig vävnad, fortfarande kroppslika. Uäck!

För att inte tala om att någon måste gräva upp de här tvåliga liken för att göra plats för fler nydöda. Och vad jag förstår så staplar man då de gamla liken i lite trängre gravar. (Förr blev de ju jord, så då var det inte så mycket att fixa med, men numera har man jätteproblem med tvålkropparna.)

Slöseri med resurser och lite äckligt, tycker jag.

Varför vill man spara sin kropp?
Du kan ingenting ta med dig dit du går...
Själen går vidare (tror i alla fall jag), men kroppen är förbrukad och ska återgå till det eviga kretsloppet på jorden. Är det här en materialistisk fixering, att man känner att man inte finns om kroppen inte finns? Eller är det en form av ytlighet, att man vill vara snygg på begravningen?

Jag förstår inte detta över huvud taget.

Oavsett om man är troende eller ej, så behöver man ju inte sin kropp efter döden. Tror man att det bara tar slut, så är kroppen ju också slut.
Tror man att man kommer till himlen, så är kroppen överflödig.
Tror man att man återföds, så kommer man ju snart få en ny kropp.

Jag känner att det nästan är en konflikt i det här med att spara sin kropp. Cellerna har ju säkert någon form av minnen av själen. Risken är att man blir själsligt splittrad, tills kroppen har brutits ned. Vilket nu, som sagt, inte händer.

Nä, jag ska hanteras så sparsamt så möjligt när jag dör.
Helst skulle jag vilja ha en vikingabegravning, men det är ju inte tillåtet.
En brinnande flotte i solnedgången tycker jag är en så underbart vacker bild av övergången! Solen går ner i detta livet och nu bär flotten vidare.

Eld och vatten.
Vilken ceremoni.
Det är annat än att skyffla jordklumpar över en kista.