Förtrösta på Gud

Jag har mycken värdelös information lagrad i min hjärna. En av dem är en strof ur barnboken "Petter och de upproriska grisarna". De busiga barnen får igång en gammal vevgrammofon på lågt varv. En stenkaka med budskapet "förtrösta på Gud" rosslar igång i basklav, till en liten tants förskräckelse.

På sistone har den här strofen poppat upp i huvudet allt oftare.

Eftersom jag inte är religiös (till skillnad från troende), kan jag inte några Bibelord. De känns väldigt främmande för mig. Förtrösta är inte ett vardagsord...

När man är uppvuxen med "själv är bäste dräng" och "det fastnar ingen mossa på rullande stenar", så är det där med att vänta och lita på sakernas ordning inte helt naturligt. Jag har under flera månaders tid övat och övat på att bara sitta och ta emot. Hitta flowet, känna universum tala till mig. Förtrösta på Gud. Saliga äro de saktmodiga.

Det har gått sådär.

Jag blir nervös. Det blir ju så jämrans tyst! Om jag inte susar runt, möts jag ju av den stora tystnaden. Och hur lätt är det att lita på att "makterna" och universum har en plan, timad och klar in i minsta detalj? Det ligger i alla fall inte för mig, den saken är säker.

Nu har jag dock just fått den här tesen bevisad för mig.
Efter att jag har försökt vänta och lita och förtrösta i ett halvår, (med små panikattacker ibland), har det slutligen hänt: Det kom till mig. Utan större ansträngning alls, så ordnade allt sig i ett slag.

Hm.
Det känns som ett vinnande koncept:
Att sitta på röven och vänta på att stekta sparvar flyger in i ens mun.
Bättre än att slita och kämpa i motvind!