Vår näringsbristiga värld

För ett år sedan vände det i vårt hem.

Från att ha varit ett surt, skrikigt hem, med långa perioder av kylig ilska, blev vi åter oss själva.

För oss började förändringen när vi fick barn. Den urvattnade, supertrötta mamman och den sömnbristiga, ilskna pappan kunde bråka om löjliga saker. Sopor, vem som skulle ha handlat, vem som skulle göra vad hemma, hur mycket tid man egentligen kan vänta sig att ha som sin egentid...

Det var inte kul.

Och vi var sjuka. Jämt och ständigt. Barnen var sjuka ungefär varannan vecka. Förkylda, olika typer av virusfenomen, halsont, feber... Det var ett evigt sjå att få till VAB-andet. Man kommer ju efter på jobbet, liksom.

Och själv var jag sjuk hela tiden. Nej, jag skojar inte. Jag hade feber alla dagar. Antingen lite, ca 37,5 eller mycket (upp till 41). ALLA dagar. Men jag gick till jobbet ändå, för jag hade varken ro eller råd att stanna hemma. Man kan ju inte vara sjuk varje dag.

Andra problem var värk, reumatism, allergier, ledvärk, hudutslag och trötthet. Emellanåt kändes det rätt djävla hopplöst, för att ta bladet från munnen.

Och ingen kunde hjälpa oss. Läkarna ville ge barnen antibiotika och mig ville de droga. Mannen och jag gick i terapi, men utan några resultat.

Så började vi äta kosttillskott, bra sådana. De var grymt dyra, så jag började ensam (som test). Efter en månad fick maken ett utbrott vid frukostbordet:
– Nu får du sluta äta de där pillerna! Du är så djävla pigg!
Jag föreslog att han skulle börja i stället – och barnen.

Två veckor senare vände det.
Vi slutade vara arga. Plötsligt hittade vi lösningar på allt, och vi var inte så båltrötta längre. Sedan vaknade utan väckarklocka på morgonen. Vi orkade göra mer än att sitta i soffan på kvällen. Det gick snart att träna också! Så insåg vi att vi aldrig var sjuka längre. Och att värken var reducerad. Jag fick byta glasögon, för plötsligt såg jag oerhört mycket bättre.

Näring.
Vem kunde anat att det var så enkelt?

Och jag ber om ursäkt ifall jag låter som en nyfrälst, men jag önskar verkligen att fler provade. Väldigt mycket av det jag läser i tidningar och ser på TV låter som näringsbrist. Arga ungdomar som slåss och sätter eld på saker. Vuxna kvinnor i vårdyrken som tvingar gamla att äta sina spyor för att de är så trötta att de blir galna. Barn som mobbar, barn med läs- och skrivsvårigheter. Mammor som är så trötta att de glömmer barnen i bilen på parkeringen.

Jag kan fortsätta och fortsätta...
Det är näringsbrist, jag lovar. Om jag vore snuskigt rik, skulle jag köpa kopiösa mängder och göra ett experiment: Dela ut piller gratis till alla barn på en medelstor skola och sedan mäta resultat, arbetsmiljö, antalet förseelser och jämföra med innan.

Jag vet vad jag skulle finna.