Vårt fragila samhälle

Förödelsen i Norge väcker många tankar.
Efter den första förlamningen växer sig en tanketråd starkare: Vilket skört samhälle vi har skapat!

Visst har människor i alla tider stridit för sin sak. Varje grottfamilj försvarade sig med stenar och påkar, varje hushåll på 1500-talet hade vapen hemma. I vilda västern var det "varje människa för sig själv" och på många håll i världen gäller det att försvara sig och sitt på egen hand.

I vår "civiliserade" västerländska värld har vi överlåtit den biten till staten. Vi förväntar oss att polis och militär ska göra det som vi förut gick ihop om i byn, dvs se till att ordning upprätthålls.

Av någon anledning tas inte den uppgiften på så stort allvar. I Sverige blir polisstationerna allt färre och utryckningstiden allt längre. Att få en polis att ens titta på ett inbrott i en bil eller sommarstuga är omöjligt. Det görs inga som helst efterforskningar, utan man rycker på axlarna.

När något så fasansfullt som helgens händelser i Norge sker, ställer sig många frågan: Hur kunde det hända?
Själv är jag förvånad över att det inte har hänt tidigare.

Fakta är att knäppskallar/psykopater som den här mannen finns i varje by, i varje samhälle och i hundratal i varje stad. Information om allt finns att hämta via internet och böcker. Är du normalskärpt och tillräckligt dedikerad kan du lära dig vad du vill om terrordåd på något år.

Fakta är att säkerheten är undermålig i hela Norden. Vi litar på att människor håller sig inom ramarna för vad som är "normalt" och accepterat. Inte har vi några vakter vid ingången till banker och viktiga byggnader. Inte i tunnelbanan eller på bussar heller.

Fakta är att vi har blivit naiva. Vi litar på att alla sköter sig enligt reglerna och att någon annan tar hand om oss. Självbevarelsedriften har försvunnit och vi har överlåtit vår egen säkerhet till myndigheterna. Om någon ställer en väska i ett hörn på Länsstyrelsen i Växjö, skulle inte en människa ens lyfta på ögonbrynen. Kanske skulle man gå fram och öppna den för att se om ägarens adress fanns i. Inte skulle någon tänka "bomb" i alla fall.

Fakta är också att vi har blivit flata. Vi säger varken till eller ifrån när andra människor gör fel. Nej, vi rynkar på näsan och muttrar lite, men konfronterar dem? Sällan eller aldrig. När grannens söner buskör motorcykel eller moppe genom samhället blänger vi, men säger inget. Inte heller ringer vi till polisen! Nej, det händer ju ingenting ändå. Faktum är att vuxna människor inte ens vågar säga till andras barn när de vandaliserar eller mobbar! Vi har blivit fega. Närsamhället gör ingenting, håller inte ögonen på de avvikande och bryr sig inte.

Fakta är att vi har rustat ner vården för de som borde få hjälp. Nu ska alla bo ute i samhället och klara sig själva, utan övervakning och ofta utan social stimulans.

Vi har byggt ett fragilt samhälle, som är en trygghetsillusion. Vår vardag kan när som helst kollapsa, eftersom den bygger på att alla människor följer normen och rättar sig efter konventionerna. Och vi vet egentligen allihop att det alltid finns en liten andel människor som inte gör det.

Så det är inte konstigt att hemska händelser som attacken i Norge sker. Det är givetvis fasansfullt, orimligt och fel, men inte konstigt.

Och vapenvägrare och pacifist som jag är, undrar jag stilla om det inte vore lämpligt att se till att man kan ta hand om sig själv... Illusionen att någon annan gör det börjar avslöjas.