Det blir som det ska bli.
Med den devisen försöker jag lugna mig själv.
För just nu susar livet fram i 180.
Inte vardagen – nej, stora livsförändringar.
Livsavgöranden kommer som på löpande band, vilket (åtminstone för mig) är betydligt jobbigare än vardagsstress.
Det känns som om jag står på ett gammalt propellerplan. Vinden trycker kinderna smala och håret står rakt bakåt. Kläderna fladdrar som piskor runt mina ben och jag kan knappt titta framåt. All min kraft går åt till att hålla mig stående. Minst lilla felrörelse och jag kommer att fara av.
Så känns dagarna just nu. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, för det går inte att se i vindsuset. Inte hör jag något vidare heller. Livet bara rusar fram och jag hinner inte tänka igenom saker.
Jag agerar inte, jag reagerar.
Det är både lite läskigt och lite skönt.
Läskigt att inte ha kontroll, skönt att någon annan har initiativet.
Det är dock något oklart vem.
Vem styr, vem bestämmer? Inte är det jag i alla fall.
Kanske har det äntligen inträffat: Jag har hittat det där flowet som alla pratar om. Men i så fall är det mindre flyt och mer fors...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar